Tidslinje
“ ‘MAER MÄLK, vi haur blaied flair!’ ['MER MJÖLK, vi har blivit fler!'] skrek drängen Otto så högt han förmådde på morgonen dagen efter det att jag kommit till världen… För Nils, min far, och barnmorskan var jag nog närmast en besvikelse. Han hade hoppats på en son och hade lovat henne 50 kr extra om det blev som han önskade, men jag snöt dem båda på den konfekten.”
”Jag växte upp på gården Svenstad 9 i Västra Karups socken på Bjärehalvön… Gården har ägts av släkten sedan 1600-talet, åtminstone så länge Skåne varit svenskt. Jag är 7:e generationen efter den förste ägaren, Wahlberg [en av Karl XII:s ryttare]."
”På bilden här bredvid är jag väl i treårsåldern. Jag kommer ihåg att jag absolut inte ville bli fotograferad ensam… Flickan som håller i mig hette Karin. Hon kom till oss som semesterbarn från ett fattigt hem i Göteborg och stannade tills hon gifte sig… Eftersom jag inte hade några syskon blev hon som en storasyster för mig.”
”Tösen, alltså jag, skulle inte säga far eller mor, utan Nils och Stina… Nils var mycket snäll och generös och en stor humorist, men envis. Mor Stina var mera impulsiv och hade ett häftigare temperament fast det gick över lika fort som det kom.”
”Sitt dragspel trakterade hon som en hel karl, och därtill sjöng hon med en ovanligt hög, klar och klangfull stämma. Det var därför inte sällan som hon anmodades att sjunga på bondkalasen runt om i bygden. Hon var smärt och gracil och hade ett fördelaktigt yttre.”
”När jag var fyra år köpte han [drängen Otto] ett leksakspiano åt mig på oktobermarknaden i Båstad. Det var stort som en större cigarrlåda och hade en oktav i C-dur, de svarta halvtonerna var endast ditmålade. På det lilla pianot tog jag ut alla de melodier jag kunde sjunga och som låg inom oktavens omfång. Vilken lycka!”
“Jag spelade och sjöng från morgon till kväll. När jag började bli mer avancerad sprang jag till grannens och bad att få spela på deras orgel. Då tyckte väl Nils att tösen inte skulle störa dem, utan han köpte för 75 kronor en begagnad orgel åt mig… Jag glömmer aldrig när jag såg min far spänna hästen för vagnen för att åka och hämta orgeln.”
Foto: Birgit och hennes far med häst och vagn framför boningshuset under Birgits sommarsemester 1961.
”När han kom tillbaka med det efterlängtade 'spelverket', kastade jag mig på soffan med ansiktet i kudden och vågade inte titta upp på en lång stund, för jag trodde jag drömde. När jag tänker på denna stora händelse som kom att bli så avgörande för mig, kan jag fortfarande känna hur lycklig jag var.”
”I folkskolan hade vi en klok och mänsklig lärare, Erik Pamp… Både läraren och jag var överens om att jag skulle fortsätta att studera eftersom jag hade förutsättningar. Det var också mina föräldrar – trodde vi – men plötsligt gjorde de en helomvändning och satte stopp för mina studiedrömmar.”
”Det var som om solen gått ner i mitt liv och jag visste varken ut eller in. Jag trivdes inte med arbetet på en bondgård, det var rent ut sagt ett slavgöra på den tiden.”
"Efter en tids piano- och sånglektioner för den vikarierande kantorn, David Pålsson, lät han mig börja i kyrkokören. Jag var 14 år och nykonfirmerad. Ganska snart fick jag även börja att sjunga solo i kyrkan. Vi sjöng vid alla kyrkohögtiderna, bröllop, begravningar och en del hembygdsfester."
Foto: Birgit tillsammans med körkamrater på picknick.
”Ragnar Blennow var en imponerande man, stor, lång, kraftigt byggd och utstrålade en auktoritet som gjorde att man krympte flera tum… Vi satte igång med Widéen. När jag hade sjungit färdigt tog han av sig sina immiga glasögon, torkade dem eftertänksamt medan han sa: ’Detta var mycket fint, fröken kommer absolut att bli storsångerska.’ ”
”Jag cyklade hem som en galning upp för alla Båstads backar – en prestation bara det - och rusade in och skrek: ’Jag är upptäckt, jag kommer att bli storsångerska!’ Mor Stina blev både överraskad och glad och samtidigt stolt, medan Nils tyckte att det räckte mer än väl med vad jag kunde. Han trodde inte på min framtid som sångerska, i synnerhet som han menade att jag hade det så bra hemma på gården.”
”Det var tyvärr inte många lektioner jag fick. Blennow blev allvarligt sjuk och måste vistas på vilohem en längre tid. De vardagliga sysslorna med skörd, potatisplockning, betupptagning och mjölkning blev nu betydligt tyngre utan den ljusglimt som Blennow låtit mig ana.”
”Efter ytterligare en tids överläggande om min osäkra framtid, tog jag ånyo kontakt med Ragnar Blennow. Han började med att ge mig en ’sparlakansläxa’ och undrade hur länge jag skulle gå och vela utan att veta vad jag ville… ’Nu skall Birgit studera för mig en gång i veckan under ett halvår, och så skall jag anmäla dig till inträdesproven vid Kungl Musikhögskolan i Stockholm i höst.’ Det var dessa ord som gjorde att jag äntligen bestämde mig.”
”När jag kom in i väntrummet på Akademien, var redan en massa ungdomar församlade. Alla verkade så försigkomna och världsvana. Några hade studerat i Rom, andra i Paris. På deras frågor svarade jag endast att jag ’studerat i Sverige’. ”
”När alla proven var över var det bara att vänta på resultatet… Det var på darrande knän som jag gick fram till tavlan och där, jag trodde jag skulle svimma, stod som nummer ett: Birgit Nilsson… Jag tror att det var det lyckligaste ögonblicket i hela mitt 23-åriga liv.”
”Det var en stolt och lycklig tös som ringde hem till Nils och Stina. De blev båda mäkta imponerade och jag tror att Nils blev lite stolt också, åtminstone gentemot grannarna när gräbban skött sig så bra.”
”Tidningen Ord och Bild skulle ha sitt jubileum i Börshuset och jag hade blivit ombedd att sjunga. Det var under vargavintern 1942. Jag hade låtit en skicklig sömmerska sy upp en mycket vacker, vit klänning med guldpaljetter i midjan och på axlarna. Den kostade 150 kr, vilket var tre gånger så mycket som mitt gage.”
”När jag studerade vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm hade jag inte så lätt för de högsta tonerna och många menade att jag var mezzosopran. En dag satt jag hemma på landet och försökte förgäves bli herre över höga C. Då kommer min mor in i rummet, hon var då över 60 år, och hon säger lugnt: ’Det är väl ingen konst. Så här skall det låta…’ Och så smäller hon upp ett klingande högt C. Detta måste ha varit en lektion för livet. Även om det kan vara litet si och så med en del andra toner, kan jag fortfarande till och med kl 3 på morgonen om så erfordras, pricka ett högt C.”
”Debuten som Agathe i Webers Friskytten den 9 oktober 1946 var ett inhopp med tre dagars varsel, som kostade mycket av tårar och nerver. Dåligt förberedd som jag var kunde jag inte göra mitt allra bästa under sådana förhållanden… Tillika hade jag en dirigent, som för länge sedan hade glömt hur det var att vara ung och oerfaren.”
”Emellertid hade kritikerna inte märkt mitt dåliga utgångsläge, ty jag fick fina recensioner dagen efter. Men Operan lade mig ’på is’ med etiketten ’omusikalisk och obegåvad’.”
”Sommaren var skön i Skåne och dessutom var jag nyförlovad vilket bidrog till att den mer än två månader stängda Stockholmsoperan kändes alltmer avlägsen. När operasäsongen skulle börja hade jag ingen lust att resa upp… Just som jag satte nyckeln i dörren till min lilla lya i Gamla Stan, ringde telefonen. Det var Operan som upplyste om att jag hade scenisk repetition med Hans Busch nästa morgon klockan 10. Inga Sundström hade avsagt sig rollen som Lady Macbeth.”
”Vi hade sammanlagt tio föreställningar på relativt kort tid, 21 dagar, och jag gladde mig som ett barn på julafton inför varje föreställning… Nu öppnades plötsligt slussar som hittills obönhörligt varit stängda för mig. Jag fick erbjudanden från höger och vänster.”
”I god tid fick jag också besked om att jag skulle sjunga Senta i Den flygande holländaren av Richard Wagner under kommande höstsäsong med premiär den 4 november 1948, dirigerad av Leo Blech.”
“Vidare under hösten hann jag också med att gifta mig. Den 10 september avancerade jag i Svenska Kyrkan i Köpenhamn till att bli fru Niklasson, därtill förädlad av min ungdoms förälskelse Bertil. Bröllopsresan satte Blech med sina repetitioner P för. Den blev uppskjuten ända till våren 1950, då vi mötte våren i Paris.”
“Våren 1951 sjöng jag mitt livs första Aida. Det var, som mina flesta rolldebuter, på Stockholmsoperan… Verdi ligger för en högdramatisk Wagnersopran tekniskt svårare till än Puccini. Hans nyanseringar och fraseringar är betydligt mer subtila. För att man ska förstå att Verdi verkligen önskade att en ton skulle sjungas svagt, har han ofta fördubblat och ibland t.o.m. tredubblat sina pianissimibeteckningar, och hans anvisningar kan ibland se ut så här: ppppp. För en frejdigt fortesjungande sångerska, med överskott av kraft och energi, gjorde dessa anvisningar verkligen intryck. Jag började i och med denna roll att mera lägga band på min sångarentusiasm och lära mig nyanseringens svåra konst.”
”Själv hade jag vid den tidpunkten inte den ringaste lust att lämna Stockholmsoperan, jag ansåg det vara förnuftigare att vara en bra sångerska i Sverige än en medioker utomlands. Dessutom talade jag inga språk.”
”Men gästande dirigenter tycktes inte dela min mening; med Leo Blech hade jag just haft en fin framgång i Berlin, Knappertsbusch hade redan planer på att få mig till Bayreuth, Issay Dobrowen och La Scala i Milano erbjöd mig Jaroslavas roll i Furst Igor och nu kom Fritz Busch och ville ha mig som Elettra i Mozarts Idomeneo sommaren 1951. Jag tvekade i det längsta, men föll till slut för pappa Buschs övertalningar”
Foto ©Roger Wood Photographic Collection, ROH Collections
”Jag tillbringade största delen av sommaren 1953 i Tyskland med solopartiet i Beethovens Nionde Symfoni i Bayreuth och sex Fidelio vid Bad Hersfelds festspel som uppfördes i en stiftsruin från medeltiden. Vilken atmosfär för Beethovens musik! Kyrkan hade antänts genom Napoleons soldaters vårdslöshet efter det att de gått i bivack i templet. Nu hade de många åren därefter gett ruinen en nobel patina.”
“På föråret 1954 skulle Richard Strauss Salome ges i nyinstudering… Man hade tänkt sig att jag skulle sjunga Salome, något som jag inte alls var lycklig över och för första gången spjärnade jag emot med näbbar och klor. Hittills hade jag nästan uteslutande gjort majestätiska roller med bredd och tyngd. Här skulle jag vara ett 14-årigt odjur i människohamn, visserligen med Isolde-stämma som Strauss föreskrivit, men ändå!"
”Det uppstod en lång och nästan obehaglig tystnad när ridån gick ner. Men sen brakade applåderna löst och ville nästan aldrig sluta. Publiken var verkligen tagen och lämnade omtumlad salongen. Någon svimmade, flera var illamående och ekonomichefens fru fick missfall på natten. Allt skrevs på den perversa och depraverade Salomes konto.”
”Elsa i Lohengrin var min debutroll i Bayreuth 1954. Wolfgang Windgassen sjöng Lohengrin och Ludwig Weber kungen. Vi skulle sedermera mötas många gånger på Wagners legendariska tiljor.”
”För det är något alldeles speciellt med Wien och wienarna. Redan vid mitt första besök fick de mitt hjärta att klappa i drei/viertelstakt… Våren 1954 skulle jag gästspela för första gången i Wien… Under de tio år som Staatsoper var ’ur funktion’ [på grund av skadorna från kriget] gavs operaföreställningar på Theater an der Wien."
”Till denna teater kom jag för att gästspela med fyra olika roller på nio dagar och vad värre: för allra första gången på originalspråket! Jag skulle sjunga Elsa i Lohengrin, Leonore i Fidelio, Sieglinde i Valkyrian på tyska och Aida på italienska.”
”Det var i september 1955 som Bertil och jag efter 48 timmars (!) flygning… anlände till den argentinska huvudstaden… Teatro Colón hade engagerat mig för fyra Isolde… Strax efter vår andra föreställning började hotet om revolution i Buenos Aires rycka närmare… Klockan två på natten brakade det loss med kulsprutor och granteld… Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag lovade mig själv, att om jag kom undan med livet i behåll, skulle jag aldrig mer återvända hit.”
”Trots mitt löfte till mig själv att aldrig mer återvända till Buenos Aires, var jag tillbaka redan nästa år… Jag gästade Buenos Aires sammanlagt sju gånger. Isolde sjöng jag i två olika insceneringar… Jag sjöng också Brünnhilde i Ringen vid två olika insceneringar… Under en sejour 1965 sjöng jag Salome och Turandot… Mitt konstnärliga liv hade varit betydligt fattigare om jag inte hade fått uppleva denna bit av Argentina och dess oförlikneliga Teatro Colón.”
Foto: Tristan och Isolde 1971 © Centro de Documentación teatro Colón
“Det började att bli all svårare att få tillräckligt med tid över för att tillfredsställa de önskningar som Set Svanholm hade rätt att förvänta sig av en fast anställd sångerska vid Operan. Erbjudanden hade börjat strömma in från Europas alla hörn, och nu hade också USA visat sitt intresse. År 1956 framträdde jag förutom i Hollywood Bowl… också hos operahusen i San Francisco och Chicago.”
"Ekonomichefen på Operan i Stockholm började inse att det skulle bli svårt att hålla denna just flygfärdiga fågeln i bur. Därför föreslog han att jag i stället för att vara heltidsanställd skulle ha ett gästspelskontrakt.”
”Min första premiär i Wien kom på våren 1957, då i ”Nya” operahuset. Det var som Brünnhilde i Valkyrian. Hittills hade jag endast sjungit i repertoarföreställningar med inga eller mycket få repetitioner. Jag gladde mig nu åt att för första gången få arbeta ’från grunden’ med en föreställning. Herbert von Karajan skulle dirigera och regissera… Hans Walküre vibrerade av liv och lidelse, och det fanns inte en takt som saknade inre spänning.”
Foto: Fayer © Birgit Nilsson Foundation
”Nu var detta inte vilken premiär som helst, utan det var öppningen av säsongen 1958. La Scalas säsongöppning äger alltid rum … den 7 december. Jag var då den första icke italienska sångerska som hade fått den äran att sjunga på en öppningsföreställning. På premiärdagen låg dimman så tät över Milano att jag hade svårt att andas… Dimman hade även trängt sig in i salongen.”
Foto © Erio Piccagliani / Teatro alla Scala
”Det tio meter långa släpet var onödigt klumpigt och tungt. Dessutom fastnade det i en spik på vägen upp för den långa trappan, vilket gjorde att jag nästan höll på att ramla baklänges. Till slut hade jag äntligen nått översta trappsteget och började sjunga…Knappt hade den sista tonen klingat ut förrän den aristokratiska publiken flög upp i bänkarna, skrek, jublade och omfamnade varandra… Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat drömma om ett så fantastiskt mottagande. Dimman försvann.”
Foto © Erio Piccagliani / Teatro alla Scala
”Det var fredagen den 18 december 1959, om bara några timmar skulle jag debutera och, förhoppningsvis, kröna min karriär som Isolde i operornas opera Tristan och Isolde på Metropolitan Opera.”
Foto: Louis Mélançon © Metropolitan Opera Archive
“ I nästa ögonblick gick ridån upp, och jag hörde ett öronbedövande jubel. Det var fullt tumult i salongen. Den stående publiken skrek, stampade och applåderade som galningar… Ovationerna var öronbedövande.”
Foto: Louis Mélançon © Metropolitan Opera Archive
”Det tog ännu ett bra tag innan vi var färdiga att lämna Operan. Jag hade gett bort mina blommor till höger och vänster, men ändå måste vi beställa en extra taxi för de resterande. När chauffören fick se denna blomsterprakt, undrade han om jag var the girl han läst om i en tidningsintervju ’… som mjölkat tio kor kvällen innan hon for till Stockholm för att pröva in vid Kungl. Musikhögskolan’. Jag kunde ju inte neka till detta, varpå han utbrister: ’Då har ni verkligen förtjänat varenda blomma!’ ”
”Tristan och Isolde på Met 1959 fick trofén ’The Best Show on Broadway' men föreställningen blev legendarisk på ett annat sätt. Plötsligt kände sig samtliga Tristan-tenorer redo för sjuksängen, men Met-chefen Rudolf Bing löste problemet. Ramón Vinay, Karl Liebl och Alberto da Costa fick sjunga varsin akt – ingen Isolde har förbrukat så många Tristan på en kväll.”
Foto: Louis Mélançon © Metropolitan Opera Archive
”1961 års festspel hade en nyinstudering av Turandot på repertoaren… Mitt 10 meter långa mörkblå sammetssläp, fodrat med blodrött siden, var ett tungt lass att dra på uppför de många trapporna. Jag skulle sjunga min stora aria allra längst bort på den enormt stora scenen. Man menade att jag nästan stod i Hotel Sacher, som låg tvärs över gatan, [från Staatsoper] och sjöng. Eftersom jag var högst uppe på trappan kunde de som satt på raderna endast se mina skor, men de påstod att de kunde höra mig. Avståndet till dirigenten var överväldigande och han föreföll så liten som om jag tittat i en omvänd kikare."
Foto Fayer © Birgit Nilsson Stiftelsen
”När jag fick veta att Wieland [Wagner] skulle sätta upp en nyinstudering av Tristan och Isolde i Bayreuth 1962, tänkte jag: ’…nu eller aldrig, en gång måste jag få göra en roll från grunden med Wieland’… Vilket himmelrike! Wieland kunde med endast antydande gester få fram de mest skiftande karaktärer. ”
”Från att tidigare i första akten övervägande ha gestaltat en hatfull och hämndlysten Isolde i första akten…fick rollen nu andra dimensioner. Ifrån en nästan animalisk vildhet i de upprörda momenten skulle Isoldes åtrå… återspeglas i röst, rörelse och mimik.”
Foto: Siegfried Lauterwasser © Deutsche Theater Museum
”Efter Wielands största konstnärliga seger med Tristan, var jag självskriven som hans tre Brünnhilden i Niebelungens Ring, som han skulle sätta upp 1965. Med undantag för Ringenåret 1965, sjöng jag Isolde varje år fram till 1970.”
Foto: Siegfried Lauterwasser © Deutsche Theater Museum
“Autografskrivning efter Aida. Den 14 oktober 1963 sjöng jag Aida på Metropolitan vid säsongens öppningsföreställning…Natten innan drabbades jag av ett svårt gallstensanfall, som höll mig vaken hela natten. Efter nästan en månads intensiva repetitioner tyckte jag att det skulle vara för sorgligt om jag skulle behöva avsäga mig premiären. Det lyckades, fast nog har jag sjungit bättre föreställningar.”
”1965 kom en nyinscenering av Nibelungens ring, denna gång med Wieland Wagner. Det var återigen oerhört intressanta repetitioner. Wieland var emellertid det året märkt av sin svåra sjukdom. Han hade nästa år hoppats kunna utveckla det redan premiäråret fantastiska resultatet men låg då på sjukhus. Hans bortgång 1966 var ett svårt slag för den internationella operaregin.”
Foto: Siegfried Lauterwasser © Deutsche Theater Museum
"Elektra är en roll som jag har blivit varnad för i hela mitt liv. 'Den som ger sig på en sådan 'röstmördarroll' som Elektra kommer att med åtskilliga år förkorta sin karriär', hette det bl.a. Därför väntade jag lydigt ända till 1965 med att gripa mig an Elektras roll. Jag fann snart att dessa påståenden var betydligt överdrivna. Rollen passade mig perfekt. Elektra är ingen 'skrikroll', som jag trodde. Efter några dramatiska utbrott i de första scenerna kan man sjunga resten av partiet med lätt tonansats och slank stämföring."
Foto: Fayer © Birgit Nilsson Stiftelsen
"Rollen är naturligtvis ansträngande eftersom Elektra aldrig lämnar scenen utan är aktiv hela musikdramat igenom. Men vilken härlig sång- och spelroll är den inte! Den har vid sidan av Isolde och Brünnhilde, blivit något av en favoritroll för mig, och jag har, efter den rätt sena 'debuten' som Elektra, sjungit den på de flesta stora scenerna i världen.
"Foto: Fayer © Birgit Nilsson Stiftelsen
"En exklusiv konsert på Stockholmsoperans scen med min far som ende åhörare."
"Den 27 november sjöng jag min 100:e Brünnhilde i Valkyrian… Det var premiär på en nyinscenering av Valkyrian med Herbert von Karajan som både regissör och dirigent. Alla klagade över det kompakta mörker som härskade på scenen. Av en anonym givare fick jag en present, en gruvhjälm med lampa framtill och valkyrievingar på sidorna."
Foto © Louis Melançon / Metropolitan Opera Archives
"I december 1967 var återigen en nyinstudering av Tristan och Isolde planerad. Det var den tredje insceneringen i Wien som jag medverkade i – och den absolut vackraste…"
Jag hade sjungit Isolde ett 150-tal gånger och regissören fruktade väl att jag skulle vara immun mot nya instruktioner… Men det är spännande och lärorikt att pröva en sak på olika sätt, om man kan nå ett bättre resultat. Och vilket är viktigt: man blir aldrig för gammal för att lära, åtminstone inte i det här yrket."
Foto: Fayer © Birgit Nilsson Stiftelsen
"1968 blev jag bokstavligen förlovad med Wienoperans ståplatspublik! Man hade samlat ihop till en fantastisk gåva – en guldring med Isoldes bild ingraverad, den är en av de mest uppskattade gåvor som jag någonsin fått."
"Några av de musikaliskt förnämsta Elektra-föreställningar jag medverkat i var på Covent Garden med Solti som dirigent. De framstår som några av de absoluta höjdpunkterna i min karriär. Såväl publik som sångare gick gastkramade därifrån."
Foto © Zoe Dominic
"I denna uppsättning lämnade jag Bayreuth i augusti 1970 efter sexton sommarsäsonger, fyllda av hårt arbeite men också av underbara upplevelser. Det var den sista föreställningen av Wielands Tristan, och jag ville inte sjunga i någon annan."
"Oaktat de många inropningarna låg det ett skimmer av sorg och saknad över denna föreställning. När sista tonen förklingat var där en tystnad som tycktes som en evighet innan publiken kunde komma sig för att applådera. Det är en av de starkaste upplevelser jag varit med om."
Foto: © Nationalarchiv der Richard Wagner-Stiftung, Bayreuth
"Jag har haft många tenorer, rättare sagt jag har haft många underbara tenorer på scen. Jussi Björling, Set Svanholm, Carlo Bergonzi, Ramón Vinay, Karl Liebl, Wolfgang Windgassen, Jess Thomas, Franco Corelli, Giuseppe di Stefano, Max Lorenz, Helge Brilioth, Plácido Domingo, Richard Tucker, James McCracken, Torsten Ralf, José Carreras, för att bara nämna några. Till och med Beniamino Gigli fanns bland dem, när jag var mycket ung.”
"Men Jon Vickers var annorlunda, mycket annorlunda, både som artist och människa. Jag kommer alltid att minnas Tristanfilmen som vi gjorde tillsammans 1973 i Frankrike på operafestivalen i Orange. Jag har aldrig sett en artist göra rollen mer realistiskt, i synnerhet i tredje akten. Han ögon! Jag kan fortfarande se dem. Det var inte längre spelat, det här var ett drama på riktigt – jag oroade mig nästan för hans hälsa."
"1973 skulle äntligen, efter tio års mödor, operahuset i Sydney invigas… Jag var solist vid öppningskonserten i den stora konsertsalen med Sydney Symphony Orchestra. Australiensaren Charles Mackerras, välkänd också i Europa, dirigerade, och som byggnaden hade kostat åtskilliga miljoner mer än den ursprungliga budgeten, bad han mig att som första nummer sjunga Elisabeths hälsningssång ur Tannhäuser, 'Dich teure Halle'. "
"I mars 1974 råkade jag under en repetition ut för en ganska allvarlig olycka på Metropolitans scen. I första aktens snabba scenombyte i Götterdämmerung hade scenarbetarna inte hunnit spika fast trappan, som ledde ned från den upphöjda plattformen. När jag skulle göra min sorti nedför denna trappa, rasade den och drog mig utför i fallet. Jag slog mig ordentlig och kunde inte röra höger arm. I full Brünnhildeutrustning forslades jag till Roosevelt-sjukhuset. Armen hade gått ur led, och jag måste sövas ned när den skulle dras rätt igen."
Foto © Beth Bergman
"Fyra dagar senare var det premiär på Götterdämmerung . Jag kunde inte förlika mig med tanken att jag inte skulle sjunga. På premiärdagens morgon hade min otäcka huvudvärk nästan släppt, och jag beslöt att genomföra föreställningen… Aldrig glömmer jag den ovation som mötte oss när Jess Thomas och jag gjorde vår entré. Jag fick en klump i halsen och höll på att ta till lipen. Det tog faktiskt åtskilliga minuter innan jag var herre över situationen igen. Det var en fantastisk kväll, och jag formligen bars på händerna av publikens uppskattning och välvilja. Flera kritiker påstod att det var den bästa Götterdämmerung jag någonsin sjungit. Det tog två år innan jag var någorlunda återställd i armen."
Foto ©Beth Bergman
"Sent omsider hade jag beslutat mig för att ytterligare införliva en roll i min repertoar, Färgarfrun i Die Frau ohne Schatten."
"Färgarfrun var en härlig roll, en av de få jordnära kvinnor av kött och blod, jämfört med de gudinnor, valkyrior och prinsessor av is eller andra blodtörstiga varelser som jag ofta framställde."
"Min operakarriär, som jag hade tänkt avsluta tidigare blev förlängd… Frankfurt, Hamburg, Berlin, Buenos Aires, San Francisco, New York… alla erbjöd mig gästspel som Färgerskan och jag älskade den rollen. Därför kom det att dröja ända till juni 1982 innan jag satte punkt för min operakarriär."
Foto: Staatsoper i Wien 1977 Foto: Fayer © Birgit Nilsson Stiftelsen
"Alla visste att mina sista föreställningar i Wien var förlagda till festspelen den 9 och 30 juni 1982… Det var ju lätt att räkna ut att min så kallade avskedsföreställning skulle äga rum den 30 och det planerades, efter vad jag förstod, för ett värdigt avsked. Jag kände emellertid att jag efter ett tjugoåttaårigt innerligt kärleksförhållande med min underbara Wiener-publik inte skulle kunna frambringa så många toner med gråt i halsen… Därför ställde jag in min sista föreställning i Wien den 30 juni och skrev ett brev till operachefen … vari jag förklarade anledningen till mitt beslut."
Foto: Metropolitan Opera 1980 © James Heffernan
"Så i stället blev då min sista operaföreställning i Frankfurt den 16 juni där jag var engagerad för ett framträdande som Elektra. Det var en strålande föreställning och jag kände mig i form, som om det varit höjdpunkten på min karriär. Efteråt sa jag till mina kollegor: 'Det här var min sista föreställning, punkt och slut.' Det kändes skönt."
Foto © Beth Bergman, 1980
"Birgit Nilsson hade i det längsta varit övertygad om att hon aldrig skulle undervisa, med hennes egen erfarenhet av katastrofala sånglärare kändes det som ett alltför tungt ansvar. Men det skulle visa sig att Birgit blev en högt värderad och populär sångpedagog under det stora antal mästarkurser hon genomförde när karriären var över.
Foto: © Beth Bergman
Allt började när den goda vännen Peggy Tueller, som arbetade i administrationen för Manhattan School of Music i New York, lockade Birgit att delta på en Master Class 1983. Med löfte om att inte alls behöva undervisa utan bara finnas med för att svara på elevernas frågor, skulle Birgit delta och eleverna få tillfälle att möta en levande legend. När Birgit fick frågan 'hur känns det när ni sjunger höga C?' funderade Birgit en god stund och gav sedan en detaljerad förklaring om sin röstteknik. Denna händelse blev en vändpunkt i Birgits inställning till sin roll som lärare. Hon insåg i den stunden att hon var kapabel att kunna ledsaga unga sångare i att ta tillvara sina röstmöjligheter"
Foto: © Erika Davidson
"Vid intervjuer händer det ofta att en journalist kan fråga på vilken plats jag sjungit allra längst, eller var jag helst föredrar att uppträda. Helt reflektoriskt brukar jag säga, att på Stockholmsoperan har jag sjungit i 35 år, i Wien och München 28, på Metropolitan 22 o.s.v. Inte förrän nu slog det mig, att i min hembygdsort Västra Karup har jag sjungit allra längst. "
"Under många år har jag gett konserter till förmån för Bjäre Härads Hembygdsförening. Det har varit en glädje att på detta sätt kunna ge ett handtag åt bevarandet av traditioner och mera substantiella ting från den trakt, där släkten bott i många generationer, där jag föddes och där jag tillbringade barn- och ungdomsåren."
Från 1965 till 1984 sjöng Birgit Nilsson regelbundet på dessa konserter på hemmaplan till förmån för föreningen. Därefter var hon mycket engagerad både som organisatör och presentatör till och med 2002. Det året stod hon på scenen i Västra Karups kyrka tillsammans med de unga sångarna för att sjunga Auld Lang Syne och överlämna Birgit Nilsson-stipendiet till Susanne Resmark.
Birgit stötte på många svårigheter under de första åren av sin karriär och visste hur viktigt det var med stöd och uppmuntran. Hon såg också många unga kollegor som inte kunde motstå frestelsen att acceptera för svåra roller alldeles för tidigt i sina karriärer. Så när Birgit Nilssons upptäckare och vän, musikdirektör Ragnar Blennow, avled i september 1969, och hon inte kunde närvara vid hans begravning, ville Birgit hedra honom genom att instifta ett stipendium för unga svenska sångare
Det första stipendiet delades ut 1973. Numera sker utdelningen årligen i Västra Karups kyrka, där varje ny stipendiat framträder och får motta 200 000 svenska kronor. Bland tidigare mottagare av stipendiet återfinns Gitta-Maria Sjöberg (på fotot från 1988), Hillevi Martinpelto, Karl-Magnus Fredriksson, Anna Larsson, Nina Stemme och Malin Byström
Birgit Nilsson instiftade även ett stipendium för unga sångare på Manhattan School of Music i New York.
"Det är sommar, och det fagra Bjäre har klätt sig i sin allra vackraste skrud. Jag sitter vid domarringen, som är belägen på gårdens högsta höjd och tittar ut över det glittrande havet. Här har mina förfäder en gång suttit, beredda att försvara sin bygd för annalkande inkräktare. Åt sydväst stiger Kullaberg mot Skäldervikens vatten och rakt i väster skymtar Hallands Väderö, mjukt omfamnad av Kattegatts salta böljor… Bjäre blir bara vackrare med vart år som går. Här sitter jag och tänker tillbaka på soliga och sorgfria barndomsdagar i Bjäre – om livet här och annorstädes – om människor jag mött ute i världen.”
Den 25 december 2005 gick Birgit Nilsson bort vid 87 års ålder. Begravningen som skedde i stillhet ägde rum i januari 2006 och Birgit begravdes i familjegraven intill Västra Karups kyrka bredvid sina föräldrar. Hennes make och "trogne vän", Bertil Niklasson, avled 1 år och 2 månader senare och begravdes bredvid henne.
År 2009 delades Birgit Nilsson-priset ut för första gången. Plácido Domingo (som i hemlighet valts ut flera år tidigare av Birgit Nilsson själv) fick mottaga priset av kung Carl XVI Gustaf vid en känslofylld ceremoni på Kungliga Operan.
Birgit Nilsson-priset delas vanligtvis ut vart tredje år till en aktiv sångare, musiker eller institution som har bidragit stort inom klassisk musik. Med 1 miljon US-dollar är detta det största priset inom klassisk musik. Övriga mottagare är i tur och ordning Riccardo Muti (2011), Wienerfilharmonikerna (2014), Nina Stemme (2018) och Yo-Yo Ma (2022) .
I enlighet med Birgit Nilssons testamente gjordes hennes barndomshem i Svenstad om till museum och invigdes 2010. I dag kan besökarna gå på guidad tur i boningshuset, ta del av utställningarna om hennes liv och karriär i den omgjorda logen, följa en 9 km lång vandringsled genom det böljande landskap som Birgit älskade så innerligt samt dricka kaffe i stallet där hon en gång i tiden mjölkade kor.
Med mästarkurser, solokonserter och konserter som äger rum i augusti under Birgit Nilsson-dagarna lever hennes musikaliska arv vidare.
För att fira 100-årsminnet av hennes födelse arrangerade Metropolitanoperan i New York en större utställning, och Birgit Nilsson Stiftelsen tog fram tre verk som dokumenterade hennes karriär: en 700-sidig minnesbok med titeln "An Homage"; en DVD-dokumentär vid namn
"A League of her Own"; en box med 31 CD-skivor som fått titeln "Great Live Recordings".
Inför 100-årsfirandet tog Sveriges Riksbank fram en ny 500-kronorssedel, prydd av Birgit Nilsson.