Om Birgit

Tidslinje 1918-2009

Artisten

Birgit Nilsson (1918–2005) var en av 1900-talets främsta operasångare. Hennes fantastiska röst och suveräna scennärvaro hyllades av såväl kritiker som publik. Hon vann internationellt erkännande som den ledande dramatiska sopranen i världen, en legendarisk uttolkare av framför allt Wagner, Richard Strauss och Puccini.

Birgit Nilsson gjorde sin debut vid Kungliga Operan 1946 och nådde internationell berömmelse vid mitten av 1950-talet, efter debuter i Wien, Bayreuth, Buenos Aires, San Francisco och Chicago. Hon skrev operahistoria vid La Scala-operans öppning i Milano i december 1958, med titelrollen i Turandot, och 1959 vid Metropolitanoperan i New York med sin debut som Isolde.

1984 avslutade Birgit sin långa karriär som Sveriges internationellt mest berömda operasångare. Genom en kombination av hårt arbete, musikalisk talang och stark disciplin, erövrade hon framgångsrikt alla ledande operahus i världen med en imponerande bred repertoar: från Mozart, Verdi och Puccini till Richard Strauss och Wagner. Det var framför allt Wagners musik som kom att definiera hennes karriär.  

Alla triviala bekymmer är som bortblåsta. Det är härligt att sjunga! Finns det ett härligare yrke än mitt?

- Birgit Nilsson, 1974

Utbildning

Tidiga studieår

I unga år tog Birgit Nilsson sånglektioner av Ragnar Blennow i sina hemtrakter. Han la omedelbart märke hennes speciella röstkvaliteter och kommenterade: ”Stämman, som från början hade en mörk klangfärg med ett härligt djup, fick snart också en lätt tillgänglig höjd.” Det var Ragnar Blennow som uppmanade Birgit att söka till Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och många år senare, då flera i branschen påstod sig ha upptäckt henne, brukade Birgit sätta dem på plats: ”Om någon ska ha äran av det, så är det Ragnar Blennow och ingen annan!”

Kungliga Musikhögskolan

1941 reste Birgit Nilsson till Stockholm för att som inträdesprov till solosångklassen vid Kungliga Musikhögskolan sjunga Elisabeths bön ur Tannhäuser av Wagner, och Svarta rosor av Sibelius. Hon var 23 år och plågades av självkritik eftersom alla omkring henne verkade så världsvana och erfarna. Men av de 47 sångare som provsjöng antogs endast två, och Birgit var nummer ett. 

Solistutbildningen var treårig. Förutom sång- och körstudier, studerade Birgit även andra ämnen, däribland talövningar, fäktning och pianospel. Hon studerade också italienska, tyska och franska. Utbildningen i Stockholm var krävande och Birgit fick kämpa med såväl privatekonomin som skolans sångpedagoger. 

Operahögskolan

1944 antogs Birgit till den tvååriga utbildningen vid Operahögskolan, utan att behöva provsjunga. Utbildningen innehöll kurser i musik och drama samt språk, plastik och deklamation. Efter examen engagerades hon omedelbart av  Kungliga Operan.

 

Debuten

Genombrottet

Den 9 oktober 1946 gjorde Birgit sin debut på Kungliga Operan i rollen som Agathe i Friskytten av Carl Maria von Weber. Det var ett oförberett inhopp med bara tre dagars varsel. Att lära sig hela partiet på tre dagar var en utmaning, men Birgit hade lätt för att lära sig, med absolut gehör och bra bildminne. Trots nervositet, ont om tid för förberedelser och brist på uppmuntran från dirigenten, fick hon lysande recensioner. 

”Det var välbetänkt att låta den unga sångerskan Birgit Nilsson på onsdagen få debutera som Agathe i Friskytten på onsdagen … Birgit Nilsson gjorde den med en fasthet och konstnärlig balans som man inte väntar sig av en nykomling. Hon har en frisk nordisk klang på stämman, klar höjd och en bärig mezzotimbre i djupet som pekar mot det dramatiska sopranfacket. Det är inte alltid en vacker röst hänger ihop med ett klokt huvud, men en så behärskad uttrycksfullhet och musikalisk frasering som Birgit Nilssons måste komma inifrån, de kan inte vara inlärda.”– Ingmar Bengtsson, Svenska Dagbladet, 10 oktober 1946.

Trots kritikerhyllningar var operachefen fortfarande inte övertygad om Birgits talang. Hon sjöng Agathe bara tre gånger innan den ordinarie sångaren återvände, och det skulle ta ytterligare ett år innan hon gavs en ny chans. 

I oktober 1947 fick Birgit återigen frågan om att med kort varsel hoppa in för en indisponerad sångare, som Lady Macbeth, på förslag från dirigenten Hans Busch. Hennes framträdande blev en succé och hon fick strålande recensioner. ”Det var en härlig roll, denna Lady, och jag längtade efter varje föreställning som ett barn efter julafton”, sa Birgit. Lady Macbeth blev Birgit Nilssons genombrott.

Kungliga Operan i Stockholm

Den 26 february 1948 sjöng Birgit Nilsson sin första Strauss-roll, i Rosenkavaljeren. Det ledde till fast tjänst vid Kungliga Operan. I Stockholm vidgade hon sin repertoar till både lyrisk-dramatiska och dramatiska roller, vilka innefattade Donna Anna, Aida, Tosca, Siegliende, Senta, Salome, Brünnhilde och Isolde, alla sjungna på svenska. 

Rösten

”Ett hav av ljud”

Birgit Nilssons röst hade förmågan att fylla ett operahus med ”ett hav av ljud” och ett av hennes kännetecken var förmågan att ständigt växa i intensitet, både rent musikaliskt och dramatiskt. Hennes musikalitet var oklanderlig, diktionen klar och uttrycksfull. Hennes röst hade en briljant höjd, ett rikt mellanregister – framför allt under senare år – och kunde flyta fram i känsligaste  pianonyans eller sväva över en orkester med uppenbar lätthet, utan att någonsin låta forcerad. Hon var huvudsakligen självlärd, och visste exakt vad hon kunde göra med rösten och när. 

Operorna

La Nilsson

Birgit Nilssons karriär tog fart när hon blev en stjärna på Kungliga Operan. Hennes första operaframträdande utomlands skedde 1951, när hon i Glyndebourne gjorde Elettra i Mozarts Idomeneo. 

Hennes debut vid Wiener Staatsoper 1954 var en vändpunkt: hon skulle bli en regelbunden gäst där i mer än 25 år. Det följdes av Elsa i Wagners Lohengrin vid Bayreuthfestivalen 1954, därefter hennes första Brünnhilde i en komplett Ring-cykel vid Bayerische Staatsoper i München 1955.

1958 sjöng hon titelrollen i Puccinis Turandot vid säsongsöppningen på La Scala-operan i Milano, och gjorde historia som den första icke-italienska att föräras detta hedersuppdrag. 

1959 skapade hon rubriker i New York Times med sin tolkning av Isolde vid Metropolitanoperan. 

Genom 1960- och 70-talen framträdde Birgit Nilsson vid alla stora operahus och hyllades världen över. Hennes karriär sträckte sig över nästan 40 år. Under 25 år – från slutet av 1950-talet till början av 1980-talet – var hon ledande inom repertoaren för dramatiska sopraner, den självklara ”Wagner-drottningen” i sin generation och en av de största i operans historia över huvud taget. 

Att hon var den sista av de ”äkta” wagnerianerna är oomtvistligt, men hon var inte begränsad till enbart Wagner. Till hennes Isolde och Brünnhilde kan läggas Salome, Elektra, Färgarfrun och Turandot i det som betecknas som ”Nilsson-repertoar”.

Rollerna

Under karriären hade Birgit Nilsson närmare 30 roller i sin repertoar. Hennes mest berömda roller var Wagners Isolde och Brünnhilde, Strauss Elektra och Salome, Puccinis Turandot och Tosca samt Verdis Lady Macbeth. 

Hon gjorde också starka tolkningar av Aida och av Fältmarskalkinnan i Rosenkavaljeren, och repertoaren inkluderade även roller som Donna Anna i Don Giovanni, Lisa i Spader dam och Judith i Riddar Blåskäggs borg, samt nyskrivna verk som titelrollen Penelope i Liebermanns opera.

Birgit Nilsson gjorde nästan alla sina debuter vid Kungliga Operan i Stockholm. Undantagen var Elettra i Mozarts Idomeneo, Leonore i Beethovens Fidelio och Amelia i Verdis Maskeradbalen. Hennes första roll i Stockholm var Agathe i Friskytten 1946, och hennes sista nya roll var Färgarfrun i Die Frau ohne Schatten 1975.

Hennes sista operaframträdande skedde i Frankfurt 1982, som Elektra, och hennes sista offentliga konsert följde två år senare. Ingen av dessa lanserades som officiella farväl-framträdanden eftersom Birgit Nilsson, på sitt karakteristiskt diskreta sätt, aldrig berättade för någon att de var hennes sista – inte förrän hon hade lämnat scenen.

Brünnhilde

Bayreuth Festival, 1960
photo credit: © Siegfried Lauterwasser

Under sin karriär gjorde Birgit Nilsson de stora rollerna i Wagners Ring-cykel: Sieglinde i Valkyrian och Brünnhilde i Valkyrian, Siegfried och Ragnarök. 

Med Brünnhilde fann hon ett stort tolkningsutrymme, från den unga Brünnhildes kamp i Valkyrian, till den kärleksfulla kvinnan väckt av Siegfried och vidare till den tragiska hjältinnan i Ragnarök. 

Birgit Nilsson gjorde alla sina Brünnhilde-debuter vid Kungliga Operan i Stockholm: i Siegfried 1949, Ragnarök 1954 och Valkyrian 1955. Hon gjorde sin första kompletta Ring-cykel vid operafestivalen i München 1955, med Hans Knappertsbusch som dirigent. Mellan 1957 och 1970 gjorde hon regelbundet Brünnhilde i Bayreuth och den 27 november 1967 sjöng hon sin 100:e Brünnhilde i Valkyrian vid Metropolitanoperan i New York.

”Sedan debuten vid operan i Stockholm för 25 år sen har Miss Nilsson, tydligen outtröttlig och med ofelbar intonation, praktiskt taget monopoliserat de stora Wagner-rollerna. Hennes plats i historieböckerna är given.” The New York Times, 1971

Isolde

Vienna State Opera, 1967
photo credit: Fayer © Birgit Nilsson Foundation

Efter sin debut i Stockholm 1953 gjorde Birgit Nilsson rollen som Isolde 208 gånger på scen, inklusive 35 gånger i Bayreuth, 33 vid Metropolitanoperan i New York, 31 vid Wiener Staatsoper och 25 vid Kungliga Operan i Stockholm. 

Hon ansåg att Isolde var en av de mest komplexa och krävande rollerna i hela operalitteraturen, och den som var dramatiskt mest varierad. ”Man blir aldrig klar med Isolde”, sa hon, och påpekade att det alltid kommer att finns nya sidor att upptäcka vid varje framförande. 

Hennes internationella debut som Isolde skedde i december 1954 vid Wiener Staatsoper, och året därefter med debuten vid Teatro Colón i Buenos Aires. Det var också med den rollen hon gjorde sin debut vid Metropolitanoperan 1959. Premiärkvällen blev en höjdpunkt i hennes karriär, och man skrev om henne på förstasidan i New York Times: ”Den svenska sopranen tog sig an en av de mest krävande rollerna i repertoaren och laddade den med kraft och inlevelse. Med en extraordinärt stor röst, både smidig och briljant, dominerade hon scenen och föreställningen. Isoldes vrede och Isoldes passion var lika omstörtande som ett jordskred.” 

I en recension från en annan produktion av Tristan och Isolde 1971, skrev New York Times: ”Imperier upplever uppgång och fall, men inte Miss Nilsson. Hon är konstanten, kejsarinnan på området.”

Birgit Nilsson var då bara en av tre sångare i Metropolitanoperans historia som förärats två nya produktioner av samma opera, skapade speciellt för henne. 

Elektra

Vienna State Opera, 1965 / 1966
Photo credit: Fayer © Birgit Nilsson Foundation

Birgit Nilsson sjöng Elektra för första gången vid Kungliga Operan 1965. Hon hade väntat länge innan hon försökte sig på rollen, men bestämde till slut att ryktena om hur farlig den var för rösten var överdrivna. Det är en särskilt ansträngande roll eftersom Elektra aldrig lämnar scenen under hela operan, men partiet var unikt lämpat för henne. 

Elektra blev snabbt en av Birgit Nilssons favoritroller och hon gjorde den vid alla de stora operahusen. Publiken var hänförd, och vid en speciell föreställning i Wien 1975 med Karl Böhm som dirigent, blev hon inropad 75 gånger och de stående ovationerna i sig varade mer än halva operans speltid. ”Jag minns att Wienfilharmonikerna efter föreställningens slut lade ifrån sig instrumenten för att gå ut och äta. När de kom tillbaka för att hämta dem, pågick fortfarande applåderna.”

Andra milstolpar med Karl Böhm noterades i New York (1971), vid Royal Opera House i London med Georg Solti (1969) och Carlos Kleiber (1977).

Sir Georg Solti hyllade Birgits tolkning av Elektra och sa: ”När man tänkte att den höga tonen inte kunde sjungas bättre, sjöng hon nästa lika fantastiskt … Hennes sång präglades av en gränslös energi, musikalitet, säkerhet. Hon var ett under av vokal upphöjdhet. Det kommer inte att finnas en bättre Elektra under de kommande 50 åren.”

I samband med 1977 års produktion, dirigerad av Kleiber, skrev Opera Magazine: ”Birgit Nilsson är ett fenomen. Det finns praktiskt taget inga spår av åldrande i hennes teknik. Höga B i pianissimo – inga problem. Hennes dramatiska tolkning har förenklats något, hennes dans är mindre elegant, hennes gester mindre plastiska, men utan att någon intensitet gått förlorad och i stället är det ännu mer majestätiskt.”

Hennes allra sista framträdande på operascenen var med Elektra, i Frankfurt 1982, då hon var 64 år.

Salome

Metropolitan Opera, New York, 1965
photo credit: Louis Mélançon © Metropolitan Opera Archive

1954 sjöng Birgit Nilsson sin första Salome vid Kungliga Operan i Stockholm och framgången var fenomenal. I sina memoarer skriver hon: ”Det uppstod en slags Salome-feber i storstaden. Opera ståtade varje kväll med röda lyktor, vilket hörde till det ovanliga … Myrstedts Matthörna döpte en matta till ’Salome’, den gick åt som smöret i det kända solskenet.”

Erbjudandena strömmade in och Birgit Nilsson fortsatte att göra Salome på många internationella operascener, bland annat i München, Milano och Wien. Det var faktiskt den enda rollen hon själv bad om att få göra, efter Rudolf Bings förslag att hon kunde välja en roll för Metropolitan 1965. Karl Böhm dirigerade och det blev ett historiskt New York-framträdande.

”Trots vissa farhågor, inklusive hos mig, att vår ledande Brünnhilde kanske inte skulle vara den idealiska Salome, var Birgit Nilssons framträdande i titelrollen i Richard Strauss chockerande opera en fullständig triumf. Jag har aldrig hört rollen sjungas så magnifikt. Det som dock överraskade mig var att jag aldrig heller sett rollen så magnifikt agerad … Vad gäller den berömda Sju slöjornas dans så gjordes den så smakfullt och övertygande som omständigheterna tillät. För hur många fullfjädrade dramatiska sopraner har egentligen lyckats framställa den dansen och samtidigt ge intryck av en tonårings rörlighet.” New Yorker, 1965

Birgit skrev: ”När jag väl hade fått Salome så att säga ‘under skinnet’, blev hon en av mina älsklingsroller. Den är inte så lång som Elektra och kanske inte heller så ansträngande, rent sångmässigt. Men i gengäld har ju Salome en dans att utföra som tar tolv minuter.”

Färgarfrun (Die Frau ohne Schatten)

Vienna State Opera, 1977
photo credit: Fayer © Birgit Nilsson Foundation

Birgit Nilsson var länge osäker på vilken roll hon föredrog i Die Frau ohne Schatten – Die Färberin (Färgarfrun) eller Die Kaiserin (Kejsarinnan) – men till slut kom hon fram till att det var Die Färberin.

Till en början upplevde hon omfånget problematiskt eftersom det rör sig om två och en halv oktav, men när hon sjöng partiet med orkester föll allt helt naturligt på plats. ”Färgarfrun var en härlig roll”, skrev hon, ”en av de få jordnära kvinnor av kött och blod, jämfört med de gudinnor, valkyrior, prinsessor av is eller andra blodtörstiga varelser som jag ofta framställde.”

Efter debuten i rollen i Stockholm i december 1975, följde framträdanden i München (1976) och Wien (1977). ”Min operakarriär, som jag tänkt avsluta tidigare, blev förlängd genom genom min framgång som Färgarfrun”, skrev hon. ”Anbuden haglade: Frankfurt, Hamburg, Berlin, Buenos Aires, San Francisco, New York … alla erbjöd mig gästspel som Färgerskan och jag älskade den rollen.”

Vid hennes debut i rollen på Metropolitanoperan 1981 skrev New York Magazine: ”Ofta sedd som ett slags naturfenomen, betraktas Nilsson nu vid 63 års ålder som ett geriatriskt mirakel. De flesta sångare i hennes ålder förlänger sina karriärer genom att göra små justeringar av repertoaren för att kompensera för försämrade vokala resurser. Inte Nilsson. Färgarfrun är en mördande utmaning som låter sopranen trumpeta för full hals under nästan hela kvällen.”

Turandot

Vienna State Opera,1961
Photo credit: Fayer © Birgit Nilsson Foundation

Birgit Nilsson var legendarisk i rollen som isprinsessan Turandot, men hon medgav att den, även om det är en liten roll, är farlig för rösten på grund av det höga registret. Efter sitt första framträdande i december 1957 i Stockholm, gjorde hon den mer än 300 gånger och hade, under praktiskt taget två decennier, internationellt monopol på rollen. 

Den 7 december 1958 blev Birgit Nilssons stora triumf som Turandot vid La Scala i Milano. Hennes framträdande var den del av teaterns firande av sin 370:e säsong, och särskilt speciell såtillvida att hon var den första utländska sångaren någonsin att erbjudas att öppna säsongen på den viktiga scenen. Birgit själv ansåg att det var en av de konstnärliga höjdpunkterna i sitt liv. 

”Hur skulle man lyckas motivera den imponerande iscensättningen utan en exceptionell Turandot? En sådan fann man i La signora Birgit Nilsson, hyllad redan förra säsongen i Valkyrian. Nilsson visade sig vara inte bara en stor Wagner-sångare, utan också någon som kan omfatta en större repertoar. Den rika rösten, med den renaste ton och en oehörd expansion, med förmåga att nita höga C med förbluffande lätthet, tillsammans med hennes imponerande sceniska närvaro, gör denna artists Turandot till något vi inte trodde var möjligt i vår tid.” Corriere della Sera, december 1958

Tosca

Vienna State Opera 1968 with Hans Hotter
Photo credit Fayer © Birgit Nilsson Foundation

1951 gjorde Birgit Nilsson sin första Tosca vid Kungliga Operan. Genom karriären sjöng hon denna roll tillsammans med många av världens främsta tenorer, bland dem Jussi Björling, Franco Corelli, Beniamino Gigli, Giuseppe di Stefano, Richard Tucker och Placido Domingo – som tilldelades det första Birgit Nilsson-priset 2009.

Birgit var av uppfattningen att många sångare la betoningen på att vara primadonna i stället för på Toscas egentliga karaktär. ”Personligen anser jag att det är den kärleksfulla kvinnan som är viktigast, inte primadonnan. Hon mördar av kärlek”, sa hon.

Hennes personliga syn på Tosca noterades i New York Posts recension 1962: ”Till skillnad från nationers drottningar kan fler än en vara regent i ett operahus, och Miss Nilsson har utan tvekan förtjänat titeln i Wagner-facket, och som Turandot. Men Puccinis prinsessa är ett isberg, och Wagners kvinnor är antingen krigare eller underliga på andra sätt … Sopranen röst har alltid uppvisat en meteorisk briljans, men som Tosca blev den ljuvlig. Och hon agerade med besjälad intensitet som resulterade i ovationer från den eleganta publiken som inte är abonnenter.”

Lady Macbeth

Vienna State Opera, 1970 with Kostas Paskalis
Photo credit Fayer © Birgit Nilsson Foundation

Birgit Nilssons debut som Lady Macbeth i Verdis Macbeth vid Kungliga Operan var ett genombrott. I Svenska Dagbladet kunde man läsa: ”Att vakna en dag och finna sig berömd är en lycka förunnad ett litet fåtal – den unga operasångerskan Birgit Nilsson kan nog utan förhävelse räkna sig dit, sedan hon tagit del av fredagstidningarnas omdömen efter hennes Lady Macbeth …”.

”Själv kunde jag dagen efter i tidningarna glädja mig åt en fullständig seger”, skrev Birgit i sina memoarer. ”Det enda negativa var att jag enligt Verdis föreskrifter ansågs ha alltför vacker röst för Lady Macbeth … Hade Verdi för ett ögonblick haft för avsikt att rollen som Lady Macbeth skulle sjungas av en sångerska utan sångröst eller med en karikerad stämma, hade han med all sannolikhet komponerat musiken därefter … Det ställs krav på skönsång med ett vokalt raffinemang, vilket sannerligen ingen hes djävulsstämma kan prestera.” 

Den erkände italienske musikkritikern Elvio Giudici hyllade Birgit Nilssons tolkning av rollen i sin sin bok Birgit Nilsson 100, An Homage: ”Lady Macbeth har, enligt min mening, förblivit ett av Birgit Nilsson verkliga mästerstycken … Nilssons oerhörda röst ljöd med spektakulär enkelhet och självklarhet, i båda fallen ämnat nyanserad uttrycksfullhet. Hon kunde sin Lady Macbeth väl sedan tidigare, efter att ha tacklat rollen sedan 1948 i Stockholm under ledning av Busch, men med genomgripande förändringar inför La Scala-engagemanget, som sen skulle följas av New York bara en månad senare. Härav hennes precisa utförande: en förmåga att förmedla betydelsen av varje fras genom ett omsorgsfullt samspel mellan dynamik och intensitet och ett beundransvärt arbete med det italienska uttalet, allt det som föregår paletten av färger och betoningar.”

Viktiga datum i hennes karriär:

1946 – Debut Royal Opera Stockholm as Agathe in Der Freischütz / conductor L. Blech

Oct. 1946 – Agathe / Der Freischütz; C. M. v. Weber / Stockholm

Dec. 1946 – Sigrun / Harald Viking; A. Hallén / Stockholm

1947 – Breakthrough as Lady Macbeth, Stockholm / conductor F. Busch

Oct. 1947 – Lady Macbeth / Macbeth; G. Verdi / Stockholm

Nov. 1947 – Woglinde / Das Rheingold; R. Wagner / Stockholm

Dec. 1947 – Venus / Tannhäuser; R. Wagner / Stockholm

Feb. 1948 – Die Feldmarschallin / Der Rosenkavalier; R. Strauss / Stockholm

Mar. 1948 – Soprano Soloist / Missa Solemnis; L van Beethoven / Stockholm /  conductor E. Kleiber

Nov. 1948 – Senta / Der Fliegende Holländer; R. Wagner / Stockholm

Dec. 1948 – Woglinde / Götterdämmerung; R. Wagner / Stockholm

1949 – First Brünnhilde / Siegfried, Stockholm

Apr. 1949 – Donna Anna / Don Giovanni; W. A. Mozart / Stockholm

Apr. 1949 – A priestess / Aida; G. Verdi / Stockholm

May. 1949 – Ariadne / Ariadne auf Naxos; R. Strauss / Royal Opera Concert, Stockholm

Oct. 1949 – Lisa / The Queen of Spades; P. Tchaikovsky / Stockholm

Dec. 1949 – Sieglinde / Die Walküre; R. Wagner / Stockholm

Dec. 1949 – Brünnhilde / Siegfried; R. Wagner / Stockholm

Mar. 1950 – Ursula / Mathis der Maler; P. Hindesmith / Stockholm

1951 – First engagements outside Sweden
Berlin concert / conductor L. Blech
Elettra / Idomeneo, Glyndebourne / conductor F. Busch

Jan. 1951 – Tosca / Tosca; G. Puccini / Stockholm

Mar. 1951 – Aida / Aida; G. Verdi / Stockholm

Jun. 1951 – Elettra / Idomeneo; W. A. Mozart. / Glyndebourne

Nov. 1951 – Elsa / Lohengrin; R. Wagner / Stockholm

1953 – Debut Bayreuth, Soprano Solo in Beethoven Symphony No. 9 / conductor P. Hindesmith
First Isolde / Tristan und Isolde, Stockholm

Feb. 1953 – Judith / Bluebeard’s Castle; B. Bartók / Concert Hall, Stockholm

Apr. 1953 – Elisabeth / Tannhäuser; R. Wagner / Stockholm

Jul. 1953 – Leonore / Fidelio; L. v. Beethoven / Bad Hersfeld Festival

Sep. 1953 – Isolde / Tristan und Isolde; R. Wagner / Stockholm

1954 – First Salome / Salome, Stockholm
Debut Vienna as Sieglinde / Die Walküre
Debut Munich as Aida / Aida Elsa in Bayreuth / Lohengrin / c. E. Jochum and J. Keilberth
First Brünnhilde / Götterdämmerung, Stockholm

Feb. 1954 – Salome / Salome; R. Strauss / Stockholm

Spring 1954 – Soprano Soloist / Requiem; G. Verdi / Brussels

Jul. 1954 – Ortlinde Die Walküre; R. Wagner / Bayreuth

Dec. 1954 – Brünnhilde / Götterdämmerung; R. Wagner / Stockholm

1955 – First Brünnhilde / Die Walküre, Stockholm
Debut Teatro Colón, Buenos Aires, as Isolde / Tristan und Isolde / conductor F. Rieger
American Debut in Hollywood Bowl Concert / conductor W. Steinberg.

Mar. 1955 – Penelope / Penelope; R. Liebermann / Stockholm

Apr. 1955 – Brünnhilde / Die Walküre; R. Wagner / Stockholm

Oct. 1955 – Amelia / Un ballo in maschera, in German; G. Verdi / Radio Concert, Munich

1956 – Debut San Francisco Opera as Brünnhilde / Die Walküre / conductor H. Schweiger
Debut Lyric Opera of Chicago as Brünnhilde / Die Walküre / conductor G. Solti.

Jun. 1956 – Dalila / Samson; G. F. Händel / Musikverein Concert, Vienna

1957 – First Turandot / Turandot, Stockholm
Isolde / Tristan und Isolde, Bayreuth / conductor W. Sawallisch
Sieglinde / Die Walküre, Bayreuth / conductor H. Knappertsbusch
Debut Covent Garden, London, as Brünnhilde in Ring / conductor R. Kempe

Feb. 1957 – Turandot / Turandot; G. Puccini / Stockholm

Jul. 1957 – Dritte Norn / Götterdämmerung; R. Wagner / Bayreuth

1958 – Debut La Scala, Milan, as Brünnhilde / Die Walküre / conductor H. von Karajan
Season Opening La Scala as Turandot Turandot / conductor A. Votto

Jul. 1958 – Minnie / Fanciulla del West, G. Puccini / Studio Recording, Milan

Sep. 1958 – Amelia / Un ballo in maschera, in Italian; G. Verdi / Vienna

1959 – Debut Metropolitan Opera, New York, as Isolde, new production Tristan und Isolde / conductor K. Böhm

1962 – Isolde / Tristan und Isolde, Bayreuth / conductor K. Böhm

1964 – Turandot / Turandot, in Moscow with La Scala tour / conductor G. Gavazzeni

1965 – First Elektra / Elektra, Stockholm
Brünnhilde / Der Ring, Bayreuth / conductor K. Böhm

May 1965 – Elektra / Elektra; R. Strauss / Stockholm

1966 – Debut L’Opéra de Paris, Paris as Isolde Tristan und Isolde / conductor G. Sebastian

1969 – Turandot / Turandot, Arena di Verona / conductor F. Molinari-Pradelli

Mar. 1970 – Rezia / Oberon; C. M. v. Weber / Studio Recording, Munich

1971 – Metropolitan Opera, New York, Isolde, 2nd new production Tristan und Isolde / conductor E. Leinsdorf

1973 – Isolde / Tristan und Isolde, Théatre Antique, Orange / conductor K. Böhm Opening Concert, Concert Hall Sydney Opera / conductor C. Mackerras

Jul. 1973 – Kundry / Parsifal; R. Wagner / Studio Recording, Act II/2, London

1975 – First Dyer’s Wife / Die Frau ohne Schatten, Stockholm / conductor B. Klobučar

Dec. 1975 – Dyer’s Wife / Die Frau ohne Schatten; R. Strauss / Stockholm

1976 – 200th Isolde / Tristan und Isolde, Vienna State Opera
30 Years Anniversary Stockholm Opera, Isolde / Tristan und Isolde / conductor S. Varviso

1982 – Last opera performance, Elektra / Elektra, Frankfurt / conductor R. Weikert

1984 – Last public concert performances

1983 – 93 – Masterclasses, New York, Manhattan School of Music

1989 – Birgit Nilsson Foundation established