Från släktgård till uppskattat museum
Där leken blev till sång
Nu kan du uppleva gården där Birgit Nilsson lekte som barn och där hon drömde om ett liv i sångens och operans värld. Birgit Nilsson (1918-2005) växte upp på denna lantgård i Svenstad i södra Sverige. Gården som varit i släktens ägo sedan 1700-talet, är idag ombyggd till ett museum tillägnat ”La Nilsson”.
Platsen som jordade världsartisten
På gården i Svenstad bodde Birgit Nilsson tillsammans med sina föräldrar tills hon var 23 år. Det var en enkel uppväxt utan elektricitet eller rinnande vatten. Först på 1930-talet fick man de första bekvämligheterna. Birgit hjälpte till med alla sysslor på gården. Hon gallrade betor, satte och plockade potatis, skördade hö och mjölkade kor. Det var med andra ord ett liv långt ifrån det hon senare skulle få som en av världens mest kända operasångerskor
En stjärna föddes
Den 17 maj 1918 föddes Märta Birgit Nilsson i Västra Karups församling i södra Sverige. På barndopet sägs hon ha överröstat både präst och orgel. Birgit hade inga syskon men hon var en omtyckt vän och skolkamrat. Hon hjälpte till med allt arbete på familjens gård, som hennes far hoppades att hon en dag skulle ta över.
Tog över gården
1920 fick Nils P Svensson överta släktgården i Svenstad. Han flyttade dit med sin hustru Justina och dottern Birgit som då var två år. Gården hade varit i släktens ägo sedan 1700-talet. Där bodde de tillsammans med drängen Otto och ferieflickan Karin, som båda räknades till familjen. Det var en enkel uppväxt utan elektrisk ström eller rinnande vatten. Allt vatten till hushållet hämtades i en brunn ute på gårdsplanen. Huset värmdes upp av vedeldade spisar och fotogenlampor gav ljus på kvällen.
Sången bland betorna
Först på 1930-talet kom de första bekvämligheterna till gården. Elektricitet drogs in och Nils skaffade en mjölkmaskin. Birgit hjälpte till med sysslorna på gården. De bestod av att gallra betor, sätta och plocka potatis, skörda hö och mjölka kor och sedan tillkom allt arbete med de andra djuren och själva hushållet. Det var mycket sång och musik i hemmet under Birgits uppväxt. Hon tyckte det var roligt att sjunga och ville ständigt lära sig mer. När det kom gäster brukade Birgit sjunga och spela för gästerna. Både Nils och Justina var stolta över att få visa upp sin musikaliska dotter.
Engagemanget för hembygden
Hembygden med familjen, släkten och vännerna var alltid viktig för Birgit Nilsson. Hon berättade gärna att hon var uppväxt på landet. Kärleken till livet där hemma behöll hon under hela sin långa karriär. Efter att Birgit hade dragit sig tillbaka från de stora operascenerna fick hon mer tid att ägna åt hembygden.
Alltid i minnet
Birgit glömde aldrig ”dem där hemma” under sin karriär. I sina brev och vykort hem frågade hon sin far om nya inköp, skördesäsongen och annat om livet på gården. Hon kom alltid ihåg att uppmärksamma släktingar och vänner i samband med födelsedagar eller andra bemärkelsedagar. Birgit talade gärna med journalister och kollegor om sina minnen hemifrån; gården, ungdomsåren, amatörteatern, kyrkokören, kamraterna och cykelturerna.
Sommar och sång i Bjäre
Under 1940-talet tillbringade Birgit sommarloven hemma hos föräldrarna i Svenstad. Hon hjälpte till med dagliga sysslor på gården. Då och då gjorde Birgit sångframträdanden i bygden. Hon sjöng vid gudstjänster, på olika nöjesställen och dansrestauranger. Kyrkorna var de viktigaste sånglokalerna för henne vid den här tiden. Innan Birgit blivit antagen till Operaskolan i Stockholm 1944 var hennes mål att bli kyrkosångerska. Byggnadernas fantastiska akustik passade perfekt för Birgits stora röst.
Konserter på hemmaplan
1955 fick Birgit en förfrågan från Bjäre Härads Hembygdförening. De undrade om hon kunde tänka sig att medverka vid en välgörenhetskonsert till förmån för föreningen och den nya hembygdsparken. Detta blev början på en serie konserter som skulle sträcka sig över ett halvt sekel. Konserterna hölls på några olika ställen i bygden innan de slutligen placerades i Västra Karups kyrka. Så småningom blev dessa ”Birgit Nilsson-konserter” ett begrepp inte bara i Sverige utan bland operavänner ute i världen.
Den sista konserten för hembygden, där hon själv medverkade som solist, hölls i Västra Karups kyrka 1984. Konserterna fortsatte med andra solister och ansågs vara prestigefyllda evenemang i den klassiska musikvärlden. Varje år fick hembygdsföreningen brev och telefonsamtal från sångare och musiker som ville medverka i en Birgit Nilsson-konsert.
Hjärtat i hembygdsföreningen
Birgit fortsatte under många år att hjälpa föreningen i olika sammanhang. Hon var allt från invigningstalare och organisatör till inspiratör och konferencier för konserterna. Birgit engagerade också flertalet andra stora artister; Gösta Winbergh, Mari Anne Häggander, Gitta-Maria Sjöberg, Susanne Resmark, Nina Stemme, Helena Döse med flera. Birgit var även angelägen om att lyfta fram lokala unga talanger, som fick medverka vid konserterna. 2002 genomfördes den sista av totalt 38 konserter för hembygden.
På dopet överröstade jag både prästen och orgeln
Birgit Nilsson
Birgits egna ord om platsens betydelse
Birgit Nilsson hade en stark berättarglädje, både som barn och vuxen. Med stor inlevelse och fullt av anekdoter berättade hon gärna om sin uppväxt i Svenstad. Ett av Birgit Nilssons största personliga engagemang var de fyrtiotal välgörenhetskonserter hon gav i kyrkan sin hembygd Västra Karup. Till dessa framträdanden skrev hon ofta ett stycke till konsertprogrammen.
Här följer utdrag av Birgits egna ord från ett sådant:
”På dopet överröstade jag både prästen och orgeln”
Vid intervjuer händer det ofta att en journalist kan fråga på vilken plats jag sjungit allra längst, eller var jag helst föredrar att uppträda. Helt reflektoriskt brukar jag säga, att på Stockholmsoperan har jag sjungit i 35 år, i Wien och München 28, på Metropolitan 22 o.s.v. Inte förrän nu slog det mig, att i min hembygdsort Västra Karup har jag sjungit allra längst.
Detta bidrar med all säkerhet till, att denna plats också ligger mitt hjärta närmast. ”Lägg henne på magen, och giv henne sudden!” Så vanvördigt yttrade sig gamle prosten Anders Nilsson vid mitt första framträdande i Västra Karups kyrka. Men så var jag vid den tiden endast några månader gammal. Mor Justina har så ofta berättat om det pinsamma barndopet, att jag själv tror mig minnas hela händelsen. Tydligen var jag redan då utrustad med ovanligt starka stämband, för mina kraftiga och ihållande skrik överröstade både prästen, orgeln och den församlade menigheten. Jag kom mig aldrig för att fråga min mor, vad prästen kunde ha menat med ”sudden”. Kanske hon inte heller visste det.
Långt senare har jag läst någonstans, att innan tröstnappen uppfanns, rullade man ihop en tygbit, som bands om ett snöre. Denna s.k. sudd doppades sedan i något sött, t.ex. sirap eller honung och stacks i munnen på det skrikande barnet. Hjälpte inte detta, kunde det hända att man doppade sudden i brännvin! Det tog väl helt andan ur det stackars krypet, så det helt enkelt inte orkade skrika mera. Prosten Nilsson, som var född i mitten på 1800-talet trodde fortfarande på suddens magiska kraft. Tröstnappen hade emellertid redan gjort sitt intåg när jag föddes, och därför kan man väl knappast befara, att man försökte trösta mig med brännvin.”
Fjorton år tror jag visst att jag var
”Mitt andra framträdande i V. Karups kyrka skedde under mera civiliserade förhållanden. Jag var 14 år och nykonfirmerad. Efter en tids piano- och sånglektioner för den vikarierande kantorn, David Pålsson, lät han mig börja i kyrkokören. Ganska snart fick jag även börja sjunga solo i kyrkan. Jag minns med särskild stolthet att jag blev anförtrodd att sjunga solot i Beethovens lovsång på min konfirmationslärares, Einar Magnusson, bröllop. Detta att få sjunga solo var ju oerhört smickrande, för jag var den allra yngsta i kören.
Kyrkokören tog en hel del tid i anspråk. Vi repeterade en gång i veckan, och ibland mera. Ibland förlades repetitionerna hemma hos någon körmedlem, och då vankades det förplägnad i form av kaffe och kakor i massor. Dessa bjudningar var alltid mycket uppskattade. Vi sjöng på alla kyrkliga högtider, på bröllop och begravningar samt på en del ideella sammanslutningar. Juldagen var den mest arbetsamma dagen på hela året… Dessa juldagsmorgnar med doftande granar, tända ljus och fyllda kyrkor, hör till mina mest underbara minnen, som jag inte, för någonting i världen, skulle vilja vara utan. Jag fortsatte med att då och då framträda som solist, inte bara i kyrkan, utan även på en del andra tillställningar. Stor uppmuntran hade jag av kyrkoherde Johannes Thulin. Han var själv musikintresserad och hade en vacker sångröst. Det var inte sällan han bad mig sjunga något, och jag var aldrig nödbedd. På så sätt fick jag en viss vana vid att uppträda. Ja, det var de som bakom min rygg kallade mig för ”operasångerskan”.
Själv hade jag en mycket dunkel aning om vad opera var och tänkte inte ägna mig åt något, som jag varken sett eller hört. Däremot drömde jag om att få pröva vingarna utanför Västra Karup, att få utbilda min röst ordentligt, så att jag så småningom kunde bli en fin konsertsångerska.” Hur det gick sen, vet ni kanske alla vid det här laget…”
Redigerat utdrag ur konsertprogram – Birgit Nilsson konsert 1982, till förmån för Bjäre Härads Hembygdsförening.
Minnen av Birgit i omgivningarna
Birgit Nilssons gravplats
Birgit Nilssons grav vid Västra Karup kyrka är en omtyckt plats att besöka. Graven ligger väl synlig vid kyrkans östra ingång, alldeles intill vägen som löper mellan församlingshemmet och kyrkan. För vägbeskrivning följ länken från Eniro.se genom att klicka här.
Birgit Nilsson-skulpturen
I centrala Båstad, på Dahlmanska tomten alldeles i närheten av Båstad turistbyrå och Mariakyrkan, står skulpturen Birgit och blickar ut över Laholmsbukten. Birgit är skapad av konstnärsparet Ulla och Gustav Kraitz och avtäcktes under högtidliga former på Birgit Nilssons 95-årsdag den 17:e maj 2013. Följ länken från Eniro.se genom att klicka här.
Birgit Nilssons Arkiv
Vid Birgit Nilssons bortgång 2005 fanns hennes efterlämnade arkiv och samlingar förvarade dels i deras hem i Färlöv utanför Kristianstad, dels i hennes föräldrahem i Svenstad på Bjärehalvön. De delar som förvarades i Färlöv överlämnades till Kungliga biblioteket (KB) i Stockholm. De övriga finns kvar i Skåne. Detta innebär att arkivbeståndet är splittrat samt att de båda bestånden är delvis överlappande då samma typ av handlingar kan återfinnas i båda arkivbestånden. Här ges en kortfattad översikt över innehållet i bestånden och hur de är tillgängliga.