Birgit Nilsson hade en stark berättarglädje, både som barn och vuxen. Med stor inlevelse och fullt av anekdoter berättade hon gärna om sin uppväxt i Svenstad. Ett av Birgit Nilssons största personliga engagemang var de fyrtiotal välgörenhetskonserter hon gav i kyrkan sin hembygd Västra Karup. Till dessa framträdanden skrev hon ofta ett stycke till konsertprogrammen.

Här följer utdrag av Birgits egna ord från ett sådant:

”På dopet överröstade jag både prästen och orgeln”

Vid intervjuer händer det ofta att en journalist kan fråga på vilken plats jag sjungit allra längst, eller var jag helst föredrar att uppträda. Helt reflektoriskt brukar jag säga, att på Stockholmsoperan har jag sjungit i 35 år, i Wien och München 28, på Metropolitan 22 o.s.v. Inte förrän nu slog det mig, att i min hembygdsort Västra Karup har jag sjungit allra längst.

Detta bidrar med all säkerhet till, att denna plats också ligger mitt hjärta närmast. ”Lägg henne på magen, och giv henne sudden!” Så vanvördigt yttrade sig gamle prosten Anders Nilsson vid mitt första framträdande i Västra Karups kyrka. Men så var jag vid den tiden endast några månader gammal. Mor Justina har så ofta berättat om det pinsamma barndopet, att jag själv tror mig minnas hela händelsen. Tydligen var jag redan då utrustad med ovanligt starka stämband, för mina kraftiga och ihållande skrik överröstade både prästen, orgeln och den församlade menigheten. Jag kom mig aldrig för att fråga min mor, vad prästen kunde ha menat med ”sudden”. Kanske hon inte heller visste det.

Långt senare har jag läst någonstans, att innan tröstnappen uppfanns, rullade man ihop en tygbit, som bands om ett snöre. Denna s.k. sudd doppades sedan i något sött, t.ex. sirap eller honung och stacks i munnen på det skrikande barnet. Hjälpte inte detta, kunde det hända att man doppade sudden i brännvin! Det tog väl helt andan ur det stackars krypet, så det helt enkelt inte orkade skrika mera. Prosten Nilsson, som var född i mitten på 1800-talet trodde fortfarande på suddens magiska kraft. Tröstnappen hade emellertid redan gjort sitt intåg när jag föddes, och därför kan man väl knappast befara, att man försökte trösta mig med brännvin.”

Fjorton år tror jag visst att jag var

”Mitt andra framträdande i V. Karups kyrka skedde under mera civiliserade förhållanden. Jag var 14 år och nykonfirmerad. Efter en tids piano- och sånglektioner för den vikarierande kantorn, David Pålsson, lät han mig börja i kyrkokören. Ganska snart fick jag även börja sjunga solo i kyrkan. Jag minns med särskild stolthet att jag blev anförtrodd att sjunga solot i Beethovens lovsång på min konfirmationslärares, Einar Magnusson, bröllop. Detta att få sjunga solo var ju oerhört smickrande, för jag var den allra yngsta i kören.

Kyrkokören tog en hel del tid i anspråk. Vi repeterade en gång i veckan, och ibland mera. Ibland förlades repetitionerna hemma hos någon körmedlem, och då vankades det förplägnad i form av kaffe och kakor i massor. Dessa bjudningar var alltid mycket uppskattade. Vi sjöng på alla kyrkliga högtider, på bröllop och begravningar samt på en del ideella sammanslutningar. Juldagen var den mest arbetsamma dagen på hela året… Dessa juldagsmorgnar med doftande granar, tända ljus och fyllda kyrkor, hör till mina mest underbara minnen, som jag inte, för någonting i världen, skulle vilja vara utan. Jag fortsatte med att då och då framträda som solist, inte bara i kyrkan, utan även på en del andra tillställningar. Stor uppmuntran hade jag av kyrkoherde Johannes Thulin. Han var själv musikintresserad och hade en vacker sångröst. Det var inte sällan han bad mig sjunga något, och jag var aldrig nödbedd. På så sätt fick jag en viss vana vid att uppträda. Ja, det var de som bakom min rygg kallade mig för ”operasångerskan”.

Själv hade jag en mycket dunkel aning om vad opera var och tänkte inte ägna mig åt något, som jag varken sett eller hört. Däremot drömde jag om att få pröva vingarna utanför Västra Karup, att få utbilda min röst ordentligt, så att jag så småningom kunde bli en fin konsertsångerska.” Hur det gick sen, vet ni kanske alla vid det här laget…”

Redigerat utdrag ur konsertprogram – Birgit Nilsson konsert 1982, till förmån för Bjäre Härads Hembygdsförening.