Tysklands Concerti Magazine upplever Birgit Nilsson-dagarna: ”Den legendariska högdramatiska Birgit Nilsson var djupt rotad i sin sydsvenska hembygd Bjärehalvön. De Birgit Nilsson-dagar som tillägnas henne på hennes fädernegård väcker hennes ande vid liv.

Senta i kohagen

Den legendariska högdramatiska sopranen Birgit Nilsson var djupt rotad på sydsvenska Bjärehalvön. Självklart var Birgit Nilsson-dagarnas festkonsert på hennes förfäders gård tillägnad henne. 

Under denna mycket speciella kväll hördes mycket skratt, även om bara operatragedier från Verdis, Wagners och von Webers pennor stod på programmet. Naturligtvis visste lokalbefolkningen, varav nästan 2000 kommit till den stora parkeringen alldeles intill Birgits farfars och fars gård, hur man beter sig i operasammanhang. Men inför programmets fyra delar bidrog programledaren Mark Levengood med så många anekdoter att La Nilsson verkade underbart närvarande med sin unika och avväpnande (och ibland mycket självironiska) humor. 

Brünnhildes grepp om ägorna

Den blivande Wagnerhjältinnan föddes, växte upp och slog rot här på halvön i Bjäre. Härifrån inledde hon en av de största och längsta karriärerna i den omfattande Wagner- och Straussrepertoaren, och hit återvände hon alltför gärna, kände samhörighet med de jordnära människorna på landsbygden, förblev en av dem, förvreds aldrig av Metropolitanoperans glamour och högtidlig tillbedjan vid Bayreuthfestivalen. I operakretsar yrar folk om La Nilsson med vördnad, här hemma är och förblir hon helt enkelt Birgit, som bondflickan som blev Brünnhilde och erövrade operavärlden. Så jordnära var hon.

Birgits kokbok 

Denna motsägelse av världskarriär och jordnärhet, så idealiskt löst av hennes personlighet, andas också i det museum som har tillägnats henne, som omfattar hennes barndomshem, bevarat i sitt ursprungliga skick, samt två ombyggda stall som fungerar som utställningsutrymme och servering – i det senare kan du t ex njuta av den mörka chokladen och specialiteten ur Birgits kokbok, som antingen kallas divakaka eller Aida-tårta. 

En gång om året anordnar Birgit Nilsson-museet Birgit Nilsson-dagarna, som alltid äger rum i mitten av augusti, det vill säga i slutet av det svenska sommarlovet i denna semesteridyll, och samlar de nyttiga aktiviteter som artisten, som dog 2005, ville att sångens, operans och den klassiska musikens framtid skulle byggas på. 

Efter att ha arbetat i en vecka med en stor sångpersonlighet – i år sopranen Hillevi Martinpelto – presenterar sig deltagarna för publiken i en mästarklass. Därefter ger den unga stjärnan som tilldelats ett ettårigt stipendium en romans- och operakonsert – den här gången den ungdomligt-dramatiska wagnersångerskan Cornelia Beskow. Och i den festkonsert på en gigantisk utomhusscen speciellt byggd för tillfället ger lite mer mogna före detta stipendiuminnehavare och prominenta gäster en galaföreställning som final. I år ett program med tvärsnitt ur fyra operor som Birgit Nilsson själv debuterade med som ung sångerska i Stockholm. Dessa var dock inte på något sätt normala nybörjarroller, utan snarare tungviktare från 1800-talet. Nilsson sjöng Agathe första gången i Friskytten i oktober 1946 och därefter Lady Macbeth i Macbeth, Amelia i Maskeradbalen och Senta i Den flygande holländaren.

Den nordiska sångskolan 

Det var spännande att i en konsert kring den nordiska skolan av mörka och varmt skimrande dramatiska röster, förkroppsligade av La Nilsson och hennes tidigare och nuvarande kollegor som Flagstad, Nilssons kollegor Varnay, Stemme eller Davidsen, också kunde höras här. Två av de fyra dramatiska sopranerna i konserten var trots allt svenska.

”Elisabeth Strid, för närvarande förmodligen ledande representant för Sieglinde tillsammans med Lise Davidsen, har verkligen Nilssonska kvaliteter. Hennes Senta, som sjungs alldeles intill kohagen, har jublande aplomb och hänryckande höjder, men också flickaktigt rörande ögonblick. Men framför allt visar Strid en naturlighet i balladens uttryck där hennes sång går rakt in i hjärtat.”

Christina Nilssons Agathe visar med ”Leise, leise, fromme Weise” att även hon, trots efternamnslikheten inte är ättling till Birgit, ändå med rätta har en stor karriär framför sig själv. Med henne kommer den dramatiska expansionen helt från texten, med sin perfekt anlagda röst sjunger hon tekniskt virtuost, även om hennes primära användning av röstresurserna gör hennes sopran klart ljusare och därmed mindre nordiskt färgad än kollegans.

Nästa generation 

Högdramatisk i klassisk mening är ukrainskan Oksana Kramareva, som i Lady Macbeths ”Vieni! Affretta!” förlitar sig på sin soprans triumferande raseri och vilda kraft. Beirut-födda Joyce El-Khoury, å andra sidan, erövrar Amelia så att säga ovanifrån: med den honungsfärgade höjden i hennes vackra sopranröst, som ännu inte känner spinto-skärpa, men fin krämig utstrålning. Bland herrarna har icke-svenskarna övertaget i kväll. Den ukrainske Taras Shtonda har en vacker basröst. Som Verdis Banco i Macbeth behöver han inte vråla, istället skapar han en differentierat klang och visar ändå fram en imponerande röst. Som Wagners Daland väger han inte bara orden perfekt och påminner i rollens karaktär med komisk skicklighet om Singspiel-traditionen, han utstrålar avslappnat all kraft i en äkta (och numera sällsynt) basso profondo. 

Och den här galan till minne av La Nilsson ger oss en annan riktig upptäckt: Jonathan Tetelman. Precis som Nilsson en gång försökte lära den då unge Domingo konsten med höga trumpettoner i Puccinis Turandot, så står nu en hoppfull representant för den italienska repertoaren på scen som den hormondrivne Gustav III. Född i Chile och uppvuxen i USA förkroppsligar han en latin lover på scen, har den perfekta blandningen i rösten, den stolta attacken i de höga tonerna, fraseringsglädjen laddad med en exakt textförståelse – och den manliga kraft som en gång tillhörde Puccinis och Verdis hjältar men nu alltmer ifrågasätts. Det ska bli spännande att följa hur denna högt begåvade sångare – med ett nytt kontrakt från Deutsche Grammophon i fickan – kommer att utvecklas.

Familjeåterförening 

Men konserten är så mycket mer än ett toppmöte med stora röster. Maestro Evan Rogister och Helsingborgs Symfoniorkester skapar ett njutbart understöd med teaternerv, och tillsammans med

”körkollektivet av lokala sångare sluter de en cirkel som gör konserten på den autentiska platsen till en släktträff”

Birgit Nilsson uppstod en gång ur den lokala kyrkokörens tradition, hon fick sin första sångutbildning i grannförsamlingen Båstad, det var här hon upptäcktes. Och det är här som sångens anda idag alltjämt känns som en naturlig form av kommunikation. Och det är ingen slump att Nilsson i stadgarna för sin stiftelse har infört kravet på att de stipendiuminnehavare hon stöder också ska utmärka sig i tolkningen av en svensk folkvisa.

*sceniskt f f g i Wien

ⓒ Peter Krause/Concerti

Länk till artikeln: https://www.concerti.de/oper/opern-kritiken/birgit-nilsson-museum-festkonzert-13-8-2022/

Svensk översättning: T E