Tidslinje 1918-2018
“ ‘MAER MÄLK, vi haur blaied flair!’ ['MER MJÖLK, vi har blivit fler!'] skrek drängen Otto så högt han förmådde på morgonen dagen efter det att jag kommit till världen… För Nils, min far, och barnmorskan var jag nog närmast en besvikelse. Han hade hoppats på en son och hade lovat henne 50 kr extra om det blev som han önskade, men jag snöt dem båda på den konfekten.”
”Jag växte upp på gården Svenstad 9 i Västra Karups socken på Bjärehalvön… Gården har ägts av släkten sedan 1600-talet, åtminstone så länge Skåne varit svenskt. Jag är 7:e generationen efter den förste ägaren, Wahlberg [en av Karl XII:s ryttare]."
”På bilden här bredvid är jag väl i treårsåldern. Jag kommer ihåg att jag absolut inte ville bli fotograferad ensam… Flickan som håller i mig hette Karin. Hon kom till oss som semesterbarn från ett fattigt hem i Göteborg och stannade tills hon gifte sig… Eftersom jag inte hade några syskon blev hon som en storasyster för mig.”
”Tösen, alltså jag, skulle inte säga far eller mor, utan Nils och Stina… Nils var mycket snäll och generös och en stor humorist, men envis. Mor Stina var mera impulsiv och hade ett häftigare temperament fast det gick över lika fort som det kom.”
”Sitt dragspel trakterade hon som en hel karl, och därtill sjöng hon med en ovanligt hög, klar och klangfull stämma. Det var därför inte sällan som hon anmodades att sjunga på bondkalasen runt om i bygden. Hon var smärt och gracil och hade ett fördelaktigt yttre.”
”När jag var fyra år köpte han [drängen Otto] ett leksakspiano åt mig på oktobermarknaden i Båstad. Det var stort som en större cigarrlåda och hade en oktav i C-dur, de svarta halvtonerna var endast ditmålade. På det lilla pianot tog jag ut alla de melodier jag kunde sjunga och som låg inom oktavens omfång. Vilken lycka!”
“Jag spelade och sjöng från morgon till kväll. När jag började bli mer avancerad sprang jag till grannens och bad att få spela på deras orgel. Då tyckte väl Nils att tösen inte skulle störa dem, utan han köpte för 75 kronor en begagnad orgel åt mig… Jag glömmer aldrig när jag såg min far spänna hästen för vagnen för att åka och hämta orgeln.”
Foto: Birgit och hennes far med häst och vagn framför boningshuset under Birgits sommarsemester 1961.
”När han kom tillbaka med det efterlängtade 'spelverket', kastade jag mig på soffan med ansiktet i kudden och vågade inte titta upp på en lång stund, för jag trodde jag drömde. När jag tänker på denna stora händelse som kom att bli så avgörande för mig, kan jag fortfarande känna hur lycklig jag var.”
”I folkskolan hade vi en klok och mänsklig lärare, Erik Pamp… Både läraren och jag var överens om att jag skulle fortsätta att studera eftersom jag hade förutsättningar. Det var också mina föräldrar – trodde vi – men plötsligt gjorde de en helomvändning och satte stopp för mina studiedrömmar.”
”Det var som om solen gått ner i mitt liv och jag visste varken ut eller in. Jag trivdes inte med arbetet på en bondgård, det var rent ut sagt ett slavgöra på den tiden.”
"Efter en tids piano- och sånglektioner för den vikarierande kantorn, David Pålsson, lät han mig börja i kyrkokören. Jag var 14 år och nykonfirmerad. Ganska snart fick jag även börja att sjunga solo i kyrkan. Vi sjöng vid alla kyrkohögtiderna, bröllop, begravningar och en del hembygdsfester."
Foto: Birgit tillsammans med körkamrater på picknick.
”Ragnar Blennow var en imponerande man, stor, lång, kraftigt byggd och utstrålade en auktoritet som gjorde att man krympte flera tum… Vi satte igång med Widéen. När jag hade sjungit färdigt tog han av sig sina immiga glasögon, torkade dem eftertänksamt medan han sa: ’Detta var mycket fint, fröken kommer absolut att bli storsångerska.’ ”
”Jag cyklade hem som en galning upp för alla Båstads backar – en prestation bara det - och rusade in och skrek: ’Jag är upptäckt, jag kommer att bli storsångerska!’ Mor Stina blev både överraskad och glad och samtidigt stolt, medan Nils tyckte att det räckte mer än väl med vad jag kunde. Han trodde inte på min framtid som sångerska, i synnerhet som han menade att jag hade det så bra hemma på gården.”
”Det var tyvärr inte många lektioner jag fick. Blennow blev allvarligt sjuk och måste vistas på vilohem en längre tid. De vardagliga sysslorna med skörd, potatisplockning, betupptagning och mjölkning blev nu betydligt tyngre utan den ljusglimt som Blennow låtit mig ana.”
”Efter ytterligare en tids överläggande om min osäkra framtid, tog jag ånyo kontakt med Ragnar Blennow. Han började med att ge mig en ’sparlakansläxa’ och undrade hur länge jag skulle gå och vela utan att veta vad jag ville… ’Nu skall Birgit studera för mig en gång i veckan under ett halvår, och så skall jag anmäla dig till inträdesproven vid Kungl Musikhögskolan i Stockholm i höst.’ Det var dessa ord som gjorde att jag äntligen bestämde mig.”
”När jag kom in i väntrummet på Akademien, var redan en massa ungdomar församlade. Alla verkade så försigkomna och världsvana. Några hade studerat i Rom, andra i Paris. På deras frågor svarade jag endast att jag ’studerat i Sverige’. ”
”När alla proven var över var det bara att vänta på resultatet… Det var på darrande knän som jag gick fram till tavlan och där, jag trodde jag skulle svimma, stod som nummer ett: Birgit Nilsson… Jag tror att det var det lyckligaste ögonblicket i hela mitt 23-åriga liv.”
”Det var en stolt och lycklig tös som ringde hem till Nils och Stina. De blev båda mäkta imponerade och jag tror att Nils blev lite stolt också, åtminstone gentemot grannarna när gräbban skött sig så bra.”
”Tidningen Ord och Bild skulle ha sitt jubileum i Börshuset och jag hade blivit ombedd att sjunga. Det var under vargavintern 1942. Jag hade låtit en skicklig sömmerska sy upp en mycket vacker, vit klänning med guldpaljetter i midjan och på axlarna. Den kostade 150 kr, vilket var tre gånger så mycket som mitt gage.”
”När jag studerade vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm hade jag inte så lätt för de högsta tonerna och många menade att jag var mezzosopran. En dag satt jag hemma på landet och försökte förgäves bli herre över höga C. Då kommer min mor in i rummet, hon var då över 60 år, och hon säger lugnt: ’Det är väl ingen konst. Så här skall det låta…’ Och så smäller hon upp ett klingande högt C. Detta måste ha varit en lektion för livet. Även om det kan vara litet si och så med en del andra toner, kan jag fortfarande till och med kl 3 på morgonen om så erfordras, pricka ett högt C.”
”Debuten som Agathe i Webers Friskytten den 9 oktober 1946 var ett inhopp med tre dagars varsel, som kostade mycket av tårar och nerver. Dåligt förberedd som jag var kunde jag inte göra mitt allra bästa under sådana förhållanden… Tillika hade jag en dirigent, som för länge sedan hade glömt hur det var att vara ung och oerfaren.”
”Emellertid hade kritikerna inte märkt mitt dåliga utgångsläge, ty jag fick fina recensioner dagen efter. Men Operan lade mig ’på is’ med etiketten ’omusikalisk och obegåvad’.”
”Sommaren var skön i Skåne och dessutom var jag nyförlovad vilket bidrog till att den mer än två månader stängda Stockholmsoperan kändes alltmer avlägsen. När operasäsongen skulle börja hade jag ingen lust att resa upp… Just som jag satte nyckeln i dörren till min lilla lya i Gamla Stan, ringde telefonen. Det var Operan som upplyste om att jag hade scenisk repetition med Hans Busch nästa morgon klockan 10. Inga Sundström hade avsagt sig rollen som Lady Macbeth.”
”Vi hade sammanlagt tio föreställningar på relativt kort tid, 21 dagar, och jag gladde mig som ett barn på julafton inför varje föreställning… Nu öppnades plötsligt slussar som hittills obönhörligt varit stängda för mig. Jag fick erbjudanden från höger och vänster.”
”I god tid fick jag också besked om att jag skulle sjunga Senta i Den flygande holländaren av Richard Wagner under kommande höstsäsong med premiär den 4 november 1948, dirigerad av Leo Blech.”
“Vidare under hösten hann jag också med att gifta mig. Den 10 september avancerade jag i Svenska Kyrkan i Köpenhamn till att bli fru Niklasson, därtill förädlad av min ungdoms förälskelse Bertil. Bröllopsresan satte Blech med sina repetitioner P för. Den blev uppskjuten ända till våren 1950, då vi mötte våren i Paris.”
“Våren 1951 sjöng jag mitt livs första Aida. Det var, som mina flesta rolldebuter, på Stockholmsoperan… Verdi ligger för en högdramatisk Wagnersopran tekniskt svårare till än Puccini. Hans nyanseringar och fraseringar är betydligt mer subtila. För att man ska förstå att Verdi verkligen önskade att en ton skulle sjungas svagt, har han ofta fördubblat och ibland t.o.m. tredubblat sina pianissimibeteckningar, och hans anvisningar kan ibland se ut så här: ppppp. För en frejdigt fortesjungande sångerska, med överskott av kraft och energi, gjorde dessa anvisningar verkligen intryck. Jag började i och med denna roll att mera lägga band på min sångarentusiasm och lära mig nyanseringens svåra konst.”
”Själv hade jag vid den tidpunkten inte den ringaste lust att lämna Stockholmsoperan, jag ansåg det vara förnuftigare att vara en bra sångerska i Sverige än en medioker utomlands. Dessutom talade jag inga språk.”
”Men gästande dirigenter tycktes inte dela min mening; med Leo Blech hade jag just haft en fin framgång i Berlin, Knappertsbusch hade redan planer på att få mig till Bayreuth, Issay Dobrowen och La Scala i Milano erbjöd mig Jaroslavas roll i Furst Igor och nu kom Fritz Busch och ville ha mig som Elettra i Mozarts Idomeneo sommaren 1951. Jag tvekade i det längsta, men föll till slut för pappa Buschs övertalningar”
Foto ©Roger Wood Photographic Collection, ROH Collections
”Jag tillbringade största delen av sommaren 1953 i Tyskland med solopartiet i Beethovens Nionde Symfoni i Bayreuth och sex Fidelio vid Bad Hersfelds festspel som uppfördes i en stiftsruin från medeltiden. Vilken atmosfär för Beethovens musik! Kyrkan hade antänts genom Napoleons soldaters vårdslöshet efter det att de gått i bivack i templet. Nu hade de många åren därefter gett ruinen en nobel patina.”
“På föråret 1954 skulle Richard Strauss Salome ges i nyinstudering… Man hade tänkt sig att jag skulle sjunga Salome, något som jag inte alls var lycklig över och för första gången spjärnade jag emot med näbbar och klor. Hittills hade jag nästan uteslutande gjort majestätiska roller med bredd och tyngd. Här skulle jag vara ett 14-årigt odjur i människohamn, visserligen med Isolde-stämma som Strauss föreskrivit, men ändå!"
”Det uppstod en lång och nästan obehaglig tystnad när ridån gick ner. Men sen brakade applåderna löst och ville nästan aldrig sluta. Publiken var verkligen tagen och lämnade omtumlad salongen. Någon svimmade, flera var illamående och ekonomichefens fru fick missfall på natten. Allt skrevs på den perversa och depraverade Salomes konto.”
”Elsa i Lohengrin var min debutroll i Bayreuth 1954. Wolfgang Windgassen sjöng Lohengrin och Ludwig Weber kungen. Vi skulle sedermera mötas många gånger på Wagners legendariska tiljor.”
”För det är något alldeles speciellt med Wien och wienarna. Redan vid mitt första besök fick de mitt hjärta att klappa i drei/viertelstakt… Våren 1954 skulle jag gästspela för första gången i Wien… Under de tio år som Staatsoper var ’ur funktion’ [på grund av skadorna från kriget] gavs operaföreställningar på Theater an der Wien."
”Till denna teater kom jag för att gästspela med fyra olika roller på nio dagar och vad värre: för allra första gången på originalspråket! Jag skulle sjunga Elsa i Lohengrin, Leonore i Fidelio, Sieglinde i Valkyrian på tyska och Aida på italienska.”
”Det var i september 1955 som Bertil och jag efter 48 timmars (!) flygning… anlände till den argentinska huvudstaden… Teatro Colón hade engagerat mig för fyra Isolde… Strax efter vår andra föreställning började hotet om revolution i Buenos Aires rycka närmare… Klockan två på natten brakade det loss med kulsprutor och granteld… Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag lovade mig själv, att om jag kom undan med livet i behåll, skulle jag aldrig mer återvända hit.”
”Trots mitt löfte till mig själv att aldrig mer återvända till Buenos Aires, var jag tillbaka redan nästa år… Jag gästade Buenos Aires sammanlagt sju gånger. Isolde sjöng jag i två olika insceneringar… Jag sjöng också Brünnhilde i Ringen vid två olika insceneringar… Under en sejour 1965 sjöng jag Salome och Turandot… Mitt konstnärliga liv hade varit betydligt fattigare om jag inte hade fått uppleva denna bit av Argentina och dess oförlikneliga Teatro Colón.”
Foto: Tristan och Isolde 1971 © Centro de Documentación teatro Colón
“Det började att bli all svårare att få tillräckligt med tid över för att tillfredsställa de önskningar som Set Svanholm hade rätt att förvänta sig av en fast anställd sångerska vid Operan. Erbjudanden hade börjat strömma in från Europas alla hörn, och nu hade också USA visat sitt intresse. År 1956 framträdde jag förutom i Hollywood Bowl… också hos operahusen i San Francisco och Chicago.”
"Ekonomichefen på Operan i Stockholm började inse att det skulle bli svårt att hålla denna just flygfärdiga fågeln i bur. Därför föreslog han att jag i stället för att vara heltidsanställd skulle ha ett gästspelskontrakt.”
”Min första premiär i Wien kom på våren 1957, då i ”Nya” operahuset. Det var som Brünnhilde i Valkyrian. Hittills hade jag endast sjungit i repertoarföreställningar med inga eller mycket få repetitioner. Jag gladde mig nu åt att för första gången få arbeta ’från grunden’ med en föreställning. Herbert von Karajan skulle dirigera och regissera… Hans Walküre vibrerade av liv och lidelse, och det fanns inte en takt som saknade inre spänning.”
Foto: Fayer © Birgit Nilsson Foundation
”Nu var detta inte vilken premiär som helst, utan det var öppningen av säsongen 1958. La Scalas säsongöppning äger alltid rum … den 7 december. Jag var då den första icke italienska sångerska som hade fått den äran att sjunga på en öppningsföreställning. På premiärdagen låg dimman så tät över Milano att jag hade svårt att andas… Dimman hade även trängt sig in i salongen.”
Foto © Erio Piccagliani / Teatro alla Scala
”Det tio meter långa släpet var onödigt klumpigt och tungt. Dessutom fastnade det i en spik på vägen upp för den långa trappan, vilket gjorde att jag nästan höll på att ramla baklänges. Till slut hade jag äntligen nått översta trappsteget och började sjunga…Knappt hade den sista tonen klingat ut förrän den aristokratiska publiken flög upp i bänkarna, skrek, jublade och omfamnade varandra… Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat drömma om ett så fantastiskt mottagande. Dimman försvann.”
Foto © Erio Piccagliani / Teatro alla Scala
”Det var fredagen den 18 december 1959, om bara några timmar skulle jag debutera och, förhoppningsvis, kröna min karriär som Isolde i operornas opera Tristan och Isolde på Metropolitan Opera.”
Foto: Louis Mélançon © Metropolitan Opera Archive
“ I nästa ögonblick gick ridån upp, och jag hörde ett öronbedövande jubel. Det var fullt tumult i salongen. Den stående publiken skrek, stampade och applåderade som galningar… Ovationerna var öronbedövande.”
Foto: Louis Mélançon © Metropolitan Opera Archive
”Det tog ännu ett bra tag innan vi var färdiga att lämna Operan. Jag hade gett bort mina blommor till höger och vänster, men ändå måste vi beställa en extra taxi för de resterande. När chauffören fick se denna blomsterprakt, undrade han om jag var the girl han läst om i en tidningsintervju ’… som mjölkat tio kor kvällen innan hon for till Stockholm för att pröva in vid Kungl. Musikhögskolan’. Jag kunde ju inte neka till detta, varpå han utbrister: ’Då har ni verkligen förtjänat varenda blomma!’ ”
”Tristan och Isolde på Met 1959 fick trofén ’The Best Show on Broadway' men föreställningen blev legendarisk på ett annat sätt. Plötsligt kände sig samtliga Tristan-tenorer redo för sjuksängen, men Met-chefen Rudolf Bing löste problemet. Ramón Vinay, Karl Liebl och Alberto da Costa fick sjunga varsin akt – ingen Isolde har förbrukat så många Tristan på en kväll.”
Foto: Louis Mélançon © Metropolitan Opera Archive
”1961 års festspel hade en nyinstudering av Turandot på repertoaren… Mitt 10 meter långa mörkblå sammetssläp, fodrat med blodrött siden, var ett tungt lass att dra på uppför de många trapporna. Jag skulle sjunga min stora aria allra längst bort på den enormt stora scenen. Man menade att jag nästan stod i Hotel Sacher, som låg tvärs över gatan, [från Staatsoper] och sjöng. Eftersom jag var högst uppe på trappan kunde de som satt på raderna endast se mina skor, men de påstod att de kunde höra mig. Avståndet till dirigenten var överväldigande och han föreföll så liten som om jag tittat i en omvänd kikare."
Foto Fayer © Birgit Nilsson Stiftelsen
”När jag fick veta att Wieland [Wagner] skulle sätta upp en nyinstudering av Tristan och Isolde i Bayreuth 1962, tänkte jag: ’…nu eller aldrig, en gång måste jag få göra en roll från grunden med Wieland’… Vilket himmelrike! Wieland kunde med endast antydande gester få fram de mest skiftande karaktärer. ”
”Från att tidigare i första akten övervägande ha gestaltat en hatfull och hämndlysten Isolde i första akten…fick rollen nu andra dimensioner. Ifrån en nästan animalisk vildhet i de upprörda momenten skulle Isoldes åtrå… återspeglas i röst, rörelse och mimik.”
Foto: Siegfried Lauterwasser © Deutsche Theater Museum
”Efter Wielands största konstnärliga seger med Tristan, var jag självskriven som hans tre Brünnhilden i Niebelungens Ring, som han skulle sätta upp 1965. Med undantag för Ringenåret 1965, sjöng jag Isolde varje år fram till 1970.”
Foto: Siegfried Lauterwasser © Deutsche Theater Museum
“Autografskrivning efter Aida. Den 14 oktober 1963 sjöng jag Aida på Metropolitan vid säsongens öppningsföreställning…Natten innan drabbades jag av ett svårt gallstensanfall, som höll mig vaken hela natten. Efter nästan en månads intensiva repetitioner tyckte jag att det skulle vara för sorgligt om jag skulle behöva avsäga mig premiären. Det lyckades, fast nog har jag sjungit bättre föreställningar.”
”1965 kom en nyinscenering av Nibelungens ring, denna gång med Wieland Wagner. Det var återigen oerhört intressanta repetitioner. Wieland var emellertid det året märkt av sin svåra sjukdom. Han hade nästa år hoppats kunna utveckla det redan premiäråret fantastiska resultatet men låg då på sjukhus. Hans bortgång 1966 var ett svårt slag för den internationella operaregin.”
Foto: Siegfried Lauterwasser © Deutsche Theater Museum
"Elektra är en roll som jag har blivit varnad för i hela mitt liv. 'Den som ger sig på en sådan 'röstmördarroll' som Elektra kommer att med åtskilliga år förkorta sin karriär', hette det bl.a. Därför väntade jag lydigt ända till 1965 med att gripa mig an Elektras roll. Jag fann snart att dessa påståenden var betydligt överdrivna. Rollen passade mig perfekt. Elektra är ingen 'skrikroll', som jag trodde. Efter några dramatiska utbrott i de första scenerna kan man sjunga resten av partiet med lätt tonansats och slank stämföring."
Foto: Fayer © Birgit Nilsson Stiftelsen
"Rollen är naturligtvis ansträngande eftersom Elektra aldrig lämnar scenen utan är aktiv hela musikdramat igenom. Men vilken härlig sång- och spelroll är den inte! Den har vid sidan av Isolde och Brünnhilde, blivit något av en favoritroll för mig, och jag har, efter den rätt sena 'debuten' som Elektra, sjungit den på de flesta stora scenerna i världen.
"Foto: Fayer © Birgit Nilsson Stiftelsen
"En exklusiv konsert på Stockholmsoperans scen med min far som ende åhörare."
"Den 27 november sjöng jag min 100:e Brünnhilde i Valkyrian… Det var premiär på en nyinscenering av Valkyrian med Herbert von Karajan som både regissör och dirigent. Alla klagade över det kompakta mörker som härskade på scenen. Av en anonym givare fick jag en present, en gruvhjälm med lampa framtill och valkyrievingar på sidorna."
Foto © Louis Melançon / Metropolitan Opera Archives
"I december 1967 var återigen en nyinstudering av Tristan och Isolde planerad. Det var den tredje insceneringen i Wien som jag medverkade i – och den absolut vackraste…"
Jag hade sjungit Isolde ett 150-tal gånger och regissören fruktade väl att jag skulle vara immun mot nya instruktioner… Men det är spännande och lärorikt att pröva en sak på olika sätt, om man kan nå ett bättre resultat. Och vilket är viktigt: man blir aldrig för gammal för att lära, åtminstone inte i det här yrket."
Foto: Fayer © Birgit Nilsson Stiftelsen
"1968 blev jag bokstavligen förlovad med Wienoperans ståplatspublik! Man hade samlat ihop till en fantastisk gåva – en guldring med Isoldes bild ingraverad, den är en av de mest uppskattade gåvor som jag någonsin fått."
"Några av de musikaliskt förnämsta Elektra-föreställningar jag medverkat i var på Covent Garden med Solti som dirigent. De framstår som några av de absoluta höjdpunkterna i min karriär. Såväl publik som sångare gick gastkramade därifrån."
Foto © Zoe Dominic
"I denna uppsättning lämnade jag Bayreuth i augusti 1970 efter sexton sommarsäsonger, fyllda av hårt arbeite men också av underbara upplevelser. Det var den sista föreställningen av Wielands Tristan, och jag ville inte sjunga i någon annan."
"Oaktat de många inropningarna låg det ett skimmer av sorg och saknad över denna föreställning. När sista tonen förklingat var där en tystnad som tycktes som en evighet innan publiken kunde komma sig för att applådera. Det är en av de starkaste upplevelser jag varit med om."
Foto: © Nationalarchiv der Richard Wagner-Stiftung, Bayreuth
"Jag har haft många tenorer, rättare sagt jag har haft många underbara tenorer på scen. Jussi Björling, Set Svanholm, Carlo Bergonzi, Ramón Vinay, Karl Liebl, Wolfgang Windgassen, Jess Thomas, Franco Corelli, Giuseppe di Stefano, Max Lorenz, Helge Brilioth, Plácido Domingo, Richard Tucker, James McCracken, Torsten Ralf, José Carreras, för att bara nämna några. Till och med Beniamino Gigli fanns bland dem, när jag var mycket ung.”
"Men Jon Vickers var annorlunda, mycket annorlunda, både som artist och människa. Jag kommer alltid att minnas Tristanfilmen som vi gjorde tillsammans 1973 i Frankrike på operafestivalen i Orange. Jag har aldrig sett en artist göra rollen mer realistiskt, i synnerhet i tredje akten. Han ögon! Jag kan fortfarande se dem. Det var inte längre spelat, det här var ett drama på riktigt – jag oroade mig nästan för hans hälsa."
"1973 skulle äntligen, efter tio års mödor, operahuset i Sydney invigas… Jag var solist vid öppningskonserten i den stora konsertsalen med Sydney Symphony Orchestra. Australiensaren Charles Mackerras, välkänd också i Europa, dirigerade, och som byggnaden hade kostat åtskilliga miljoner mer än den ursprungliga budgeten, bad han mig att som första nummer sjunga Elisabeths hälsningssång ur Tannhäuser, 'Dich teure Halle'. "
"I mars 1974 råkade jag under en repetition ut för en ganska allvarlig olycka på Metropolitans scen. I första aktens snabba scenombyte i Götterdämmerung hade scenarbetarna inte hunnit spika fast trappan, som ledde ned från den upphöjda plattformen. När jag skulle göra min sorti nedför denna trappa, rasade den och drog mig utför i fallet. Jag slog mig ordentlig och kunde inte röra höger arm. I full Brünnhildeutrustning forslades jag till Roosevelt-sjukhuset. Armen hade gått ur led, och jag måste sövas ned när den skulle dras rätt igen."
Foto © Beth Bergman
"Fyra dagar senare var det premiär på Götterdämmerung . Jag kunde inte förlika mig med tanken att jag inte skulle sjunga. På premiärdagens morgon hade min otäcka huvudvärk nästan släppt, och jag beslöt att genomföra föreställningen… Aldrig glömmer jag den ovation som mötte oss när Jess Thomas och jag gjorde vår entré. Jag fick en klump i halsen och höll på att ta till lipen. Det tog faktiskt åtskilliga minuter innan jag var herre över situationen igen. Det var en fantastisk kväll, och jag formligen bars på händerna av publikens uppskattning och välvilja. Flera kritiker påstod att det var den bästa Götterdämmerung jag någonsin sjungit. Det tog två år innan jag var någorlunda återställd i armen."
Foto ©Beth Bergman
"Sent omsider hade jag beslutat mig för att ytterligare införliva en roll i min repertoar, Färgarfrun i Die Frau ohne Schatten."
"Färgarfrun var en härlig roll, en av de få jordnära kvinnor av kött och blod, jämfört med de gudinnor, valkyrior och prinsessor av is eller andra blodtörstiga varelser som jag ofta framställde."
"Min operakarriär, som jag hade tänkt avsluta tidigare blev förlängd… Frankfurt, Hamburg, Berlin, Buenos Aires, San Francisco, New York… alla erbjöd mig gästspel som Färgerskan och jag älskade den rollen. Därför kom det att dröja ända till juni 1982 innan jag satte punkt för min operakarriär."
Foto: Staatsoper i Wien 1977 Foto: Fayer © Birgit Nilsson Stiftelsen
"Alla visste att mina sista föreställningar i Wien var förlagda till festspelen den 9 och 30 juni 1982… Det var ju lätt att räkna ut att min så kallade avskedsföreställning skulle äga rum den 30 och det planerades, efter vad jag förstod, för ett värdigt avsked. Jag kände emellertid att jag efter ett tjugoåttaårigt innerligt kärleksförhållande med min underbara Wiener-publik inte skulle kunna frambringa så många toner med gråt i halsen… Därför ställde jag in min sista föreställning i Wien den 30 juni och skrev ett brev till operachefen … vari jag förklarade anledningen till mitt beslut."
Foto: Metropolitan Opera 1980 © James Heffernan
"Så i stället blev då min sista operaföreställning i Frankfurt den 16 juni där jag var engagerad för ett framträdande som Elektra. Det var en strålande föreställning och jag kände mig i form, som om det varit höjdpunkten på min karriär. Efteråt sa jag till mina kollegor: 'Det här var min sista föreställning, punkt och slut.' Det kändes skönt."
Foto © Beth Bergman, 1980
"Birgit Nilsson hade i det längsta varit övertygad om att hon aldrig skulle undervisa, med hennes egen erfarenhet av katastrofala sånglärare kändes det som ett alltför tungt ansvar. Men det skulle visa sig att Birgit blev en högt värderad och populär sångpedagog under det stora antal mästarkurser hon genomförde när karriären var över.
Foto: © Beth Bergman
Allt började när den goda vännen Peggy Tueller, som arbetade i administrationen för Manhattan School of Music i New York, lockade Birgit att delta på en Master Class 1983. Med löfte om att inte alls behöva undervisa utan bara finnas med för att svara på elevernas frågor, skulle Birgit delta och eleverna få tillfälle att möta en levande legend. När Birgit fick frågan 'hur känns det när ni sjunger höga C?' funderade Birgit en god stund och gav sedan en detaljerad förklaring om sin röstteknik. Denna händelse blev en vändpunkt i Birgits inställning till sin roll som lärare. Hon insåg i den stunden att hon var kapabel att kunna ledsaga unga sångare i att ta tillvara sina röstmöjligheter"
Foto: © Erika Davidson
"Vid intervjuer händer det ofta att en journalist kan fråga på vilken plats jag sjungit allra längst, eller var jag helst föredrar att uppträda. Helt reflektoriskt brukar jag säga, att på Stockholmsoperan har jag sjungit i 35 år, i Wien och München 28, på Metropolitan 22 o.s.v. Inte förrän nu slog det mig, att i min hembygdsort Västra Karup har jag sjungit allra längst. "
"Under många år har jag gett konserter till förmån för Bjäre Härads Hembygdsförening. Det har varit en glädje att på detta sätt kunna ge ett handtag åt bevarandet av traditioner och mera substantiella ting från den trakt, där släkten bott i många generationer, där jag föddes och där jag tillbringade barn- och ungdomsåren."
Från 1965 till 1984 sjöng Birgit Nilsson regelbundet på dessa konserter på hemmaplan till förmån för föreningen. Därefter var hon mycket engagerad både som organisatör och presentatör till och med 2002. Det året stod hon på scenen i Västra Karups kyrka tillsammans med de unga sångarna för att sjunga Auld Lang Syne och överlämna Birgit Nilsson-stipendiet till Susanne Resmark.
Birgit stötte på många svårigheter under de första åren av sin karriär och visste hur viktigt det var med stöd och uppmuntran. Hon såg också många unga kollegor som inte kunde motstå frestelsen att acceptera för svåra roller alldeles för tidigt i sina karriärer. Så när Birgit Nilssons upptäckare och vän, musikdirektör Ragnar Blennow, avled i september 1969, och hon inte kunde närvara vid hans begravning, ville Birgit hedra honom genom att instifta ett stipendium för unga svenska sångare
Det första stipendiet delades ut 1973. Numera sker utdelningen årligen i Västra Karups kyrka, där varje ny stipendiat framträder och får motta 200 000 svenska kronor. Bland tidigare mottagare av stipendiet återfinns Gitta-Maria Sjöberg (på fotot från 1988), Hillevi Martinpelto, Karl-Magnus Fredriksson, Anna Larsson, Nina Stemme och Malin Byström
Birgit Nilsson instiftade även ett stipendium för unga sångare på Manhattan School of Music i New York.
"Det är sommar, och det fagra Bjäre har klätt sig i sin allra vackraste skrud. Jag sitter vid domarringen, som är belägen på gårdens högsta höjd och tittar ut över det glittrande havet. Här har mina förfäder en gång suttit, beredda att försvara sin bygd för annalkande inkräktare. Åt sydväst stiger Kullaberg mot Skäldervikens vatten och rakt i väster skymtar Hallands Väderö, mjukt omfamnad av Kattegatts salta böljor… Bjäre blir bara vackrare med vart år som går. Här sitter jag och tänker tillbaka på soliga och sorgfria barndomsdagar i Bjäre – om livet här och annorstädes – om människor jag mött ute i världen.”
Den 25 december 2005 gick Birgit Nilsson bort vid 87 års ålder. Begravningen som skedde i stillhet ägde rum i januari 2006 och Birgit begravdes i familjegraven intill Västra Karups kyrka bredvid sina föräldrar. Hennes make och "trogne vän", Bertil Niklasson, avled 1 år och 2 månader senare och begravdes bredvid henne.
År 2009 delades Birgit Nilsson-priset ut för första gången. Plácido Domingo (som i hemlighet valts ut flera år tidigare av Birgit Nilsson själv) fick mottaga priset av kung Carl XVI Gustaf vid en känslofylld ceremoni på Kungliga Operan.
Birgit Nilsson-priset delas vanligtvis ut vart tredje år till en aktiv sångare, musiker eller institution som har bidragit stort inom klassisk musik. Med 1 miljon US-dollar är detta det största priset inom klassisk musik. Övriga mottagare är i tur och ordning Riccardo Muti (2011), Wienerfilharmonikerna (2014), Nina Stemme (2018) och Yo-Yo Ma (2022) .
I enlighet med Birgit Nilssons testamente gjordes hennes barndomshem i Svenstad om till museum och invigdes 2010. I dag kan besökarna gå på guidad tur i boningshuset, ta del av utställningarna om hennes liv och karriär i den omgjorda logen, följa en 9 km lång vandringsled genom det böljande landskap som Birgit älskade så innerligt samt dricka kaffe i stallet där hon en gång i tiden mjölkade kor.
Med mästarkurser, solokonserter och konserter som äger rum i augusti under Birgit Nilsson-dagarna lever hennes musikaliska arv vidare.
För att fira 100-årsminnet av hennes födelse arrangerade Metropolitanoperan i New York en större utställning, och Birgit Nilsson Stiftelsen tog fram tre verk som dokumenterade hennes karriär: en 700-sidig minnesbok med titeln "An Homage"; en DVD-dokumentär vid namn
"A League of her Own"; en box med 31 CD-skivor som fått titeln "Great Live Recordings".
Inför 100-årsfirandet tog Sveriges Riksbank fram en ny 500-kronorssedel, prydd av Birgit Nilsson.
Artisten
Birgit Nilsson (1918–2005) var en av 1900-talets främsta operasångare. Hennes fantastiska röst och suveräna scennärvaro hyllades av såväl kritiker som publik. Hon vann internationellt erkännande som den ledande dramatiska sopranen i världen, en legendarisk uttolkare av framför allt Wagner, Richard Strauss och Puccini.
Birgit Nilsson gjorde sin debut vid Kungliga Operan 1946 och nådde internationell berömmelse vid mitten av 1950-talet, efter debuter i Wien, Bayreuth, Buenos Aires, San Francisco och Chicago. Hon skrev operahistoria vid La Scala-operans öppning i Milano i december 1958, med titelrollen i Turandot, och 1959 vid Metropolitanoperan i New York med sin debut som Isolde.
1984 avslutade Birgit sin långa karriär som Sveriges internationellt mest berömda operasångare. Genom en kombination av hårt arbete, musikalisk talang och stark disciplin, erövrade hon framgångsrikt alla ledande operahus i världen med en imponerande bred repertoar: från Mozart, Verdi och Puccini till Richard Strauss och Wagner. Det var framför allt Wagners musik som kom att definiera hennes karriär.
Alla triviala bekymmer är som bortblåsta. Det är härligt att sjunga! Finns det ett härligare yrke än mitt?
- Birgit Nilsson, 1974
Utbildning
Tidiga studieår
I unga år tog Birgit Nilsson sånglektioner av Ragnar Blennow i sina hemtrakter. Han la omedelbart märke hennes speciella röstkvaliteter och kommenterade: ”Stämman, som från början hade en mörk klangfärg med ett härligt djup, fick snart också en lätt tillgänglig höjd.” Det var Ragnar Blennow som uppmanade Birgit att söka till Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och många år senare, då flera i branschen påstod sig ha upptäckt henne, brukade Birgit sätta dem på plats: ”Om någon ska ha äran av det, så är det Ragnar Blennow och ingen annan!”
Kungliga Musikhögskolan
1941 reste Birgit Nilsson till Stockholm för att som inträdesprov till solosångklassen vid Kungliga Musikhögskolan sjunga Elisabeths bön ur Tannhäuser av Wagner, och Svarta rosor av Sibelius. Hon var 23 år och plågades av självkritik eftersom alla omkring henne verkade så världsvana och erfarna. Men av de 47 sångare som provsjöng antogs endast två, och Birgit var nummer ett.
Solistutbildningen var treårig. Förutom sång- och körstudier, studerade Birgit även andra ämnen, däribland talövningar, fäktning och pianospel. Hon studerade också italienska, tyska och franska. Utbildningen i Stockholm var krävande och Birgit fick kämpa med såväl privatekonomin som skolans sångpedagoger.
Operahögskolan
1944 antogs Birgit till den tvååriga utbildningen vid Operahögskolan, utan att behöva provsjunga. Utbildningen innehöll kurser i musik och drama samt språk, plastik och deklamation. Efter examen engagerades hon omedelbart av Kungliga Operan.
Debuten
Genombrottet
Den 9 oktober 1946 gjorde Birgit sin debut på Kungliga Operan i rollen som Agathe i Friskytten av Carl Maria von Weber. Det var ett oförberett inhopp med bara tre dagars varsel. Att lära sig hela partiet på tre dagar var en utmaning, men Birgit hade lätt för att lära sig, med absolut gehör och bra bildminne. Trots nervositet, ont om tid för förberedelser och brist på uppmuntran från dirigenten, fick hon lysande recensioner.
”Det var välbetänkt att låta den unga sångerskan Birgit Nilsson på onsdagen få debutera som Agathe i Friskytten på onsdagen … Birgit Nilsson gjorde den med en fasthet och konstnärlig balans som man inte väntar sig av en nykomling. Hon har en frisk nordisk klang på stämman, klar höjd och en bärig mezzotimbre i djupet som pekar mot det dramatiska sopranfacket. Det är inte alltid en vacker röst hänger ihop med ett klokt huvud, men en så behärskad uttrycksfullhet och musikalisk frasering som Birgit Nilssons måste komma inifrån, de kan inte vara inlärda.”– Ingmar Bengtsson, Svenska Dagbladet, 10 oktober 1946.
Trots kritikerhyllningar var operachefen fortfarande inte övertygad om Birgits talang. Hon sjöng Agathe bara tre gånger innan den ordinarie sångaren återvände, och det skulle ta ytterligare ett år innan hon gavs en ny chans.
I oktober 1947 fick Birgit återigen frågan om att med kort varsel hoppa in för en indisponerad sångare, som Lady Macbeth, på förslag från dirigenten Fritz Busch. Hennes framträdande blev en succé och hon fick strålande recensioner. ”Det var en härlig roll, denna Lady, och jag längtade efter varje föreställning som ett barn efter julafton”, sa Birgit. Lady Macbeth blev Birgit Nilssons genombrott.
Kungliga Operan i Stockholm
Den 26 february 1948 sjöng Birgit Nilsson sin första Strauss-roll, i Rosenkavaljeren. Det ledde till fast tjänst vid Kungliga Operan. I Stockholm vidgade hon sin repertoar till både lyrisk-dramatiska och dramatiska roller, vilka innefattade Donna Anna, Aida, Tosca, Siegliende, Senta, Salome, Brünnhilde och Isolde, alla sjungna på svenska.
Rösten
”Ett hav av ljud”
Birgit Nilssons röst hade förmågan att fylla ett operahus med ”ett hav av ljud” och ett av hennes kännetecken var förmågan att ständigt växa i intensitet, både rent musikaliskt och dramatiskt. Hennes musikalitet var oklanderlig, diktionen klar och uttrycksfull. Hennes röst hade en briljant höjd, ett rikt mellanregister – framför allt under senare år – och kunde flyta fram i känsligaste pianonyans eller sväva över en orkester med uppenbar lätthet, utan att någonsin låta forcerad. Hon var huvudsakligen självlärd, och visste exakt vad hon kunde göra med rösten och när.
Operorna
La Nilsson
Birgit Nilssons karriär tog fart när hon blev en stjärna på Kungliga Operan. Hennes första operaframträdande utomlands skedde 1951, när hon i Glyndebourne gjorde Elettra i Mozarts Idomeneo.
Hennes debut vid Wiener Staatsoper 1954 var en vändpunkt: hon skulle bli en regelbunden gäst där i mer än 25 år. Det följdes av Elsa i Wagners Lohengrin vid Bayreuthfestivalen 1954, därefter hennes första Brünnhilde i en komplett Ring-cykel vid Bayerische Staatsoper i München 1955.
1958 sjöng hon titelrollen i Puccinis Turandot vid säsongsöppningen på La Scala-operan i Milano, och gjorde historia som den första icke-italienska att föräras detta hedersuppdrag.
1959 skapade hon rubriker i New York Times med sin tolkning av Isolde vid Metropolitanoperan.
Genom 1960- och 70-talen framträdde Birgit Nilsson vid alla stora operahus och hyllades världen över. Hennes karriär sträckte sig över nästan 40 år. Under 25 år – från slutet av 1950-talet till början av 1980-talet – var hon ledande inom repertoaren för dramatiska sopraner, den självklara ”Wagner-drottningen” i sin generation och en av de största i operans historia över huvud taget.
Att hon var den sista av de ”äkta” wagnerianerna är oomtvistligt, men hon var inte begränsad till enbart Wagner. Till hennes Isolde och Brünnhilde kan läggas Salome, Elektra, Färgarfrun och Turandot i det som betecknas som ”Nilsson-repertoar”.
Rollerna
Under karriären hade Birgit Nilsson närmare 30 roller i sin repertoar. Hennes mest berömda roller var Wagners Isolde och Brünnhilde, Strauss Elektra och Salome, Puccinis Turandot och Tosca samt Verdis Lady Macbeth.
Hon gjorde också starka tolkningar av Aida och av Fältmarskalkinnan i Rosenkavaljeren, och repertoaren inkluderade även roller som Donna Anna i Don Giovanni, Lisa i Spader dam och Judith i Riddar Blåskäggs borg, samt nyskrivna verk som titelrollen Penelope i Liebermanns opera.
Birgit Nilsson gjorde nästan alla sina debuter vid Kungliga Operan i Stockholm. Undantagen var Elettra i Mozarts Idomeneo, Leonore i Beethovens Fidelio och Amelia i Verdis Maskeradbalen. Hennes första roll i Stockholm var Agathe i Friskytten 1946, och hennes sista nya roll var Färgarfrun i Die Frau ohne Schatten 1975.
Hennes sista operaframträdande skedde i Frankfurt 1982, som Elektra, och hennes sista offentliga konsert följde två år senare. Ingen av dessa lanserades som officiella farväl-framträdanden eftersom Birgit Nilsson, på sitt karakteristiskt diskreta sätt, aldrig berättade för någon att de var hennes sista – inte förrän hon hade lämnat scenen.
Brünnhilde
photo credit: © Siegfried Lauterwasser
Under sin karriär gjorde Birgit Nilsson de stora rollerna i Wagners Ring-cykel: Sieglinde i Valkyrian och Brünnhilde i Valkyrian, Siegfried och Ragnarök.
Med Brünnhilde fann hon ett stort tolkningsutrymme, från den unga Brünnhildes kamp i Valkyrian, till den kärleksfulla kvinnan väckt av Siegfried och vidare till den tragiska hjältinnan i Ragnarök.
Birgit Nilsson gjorde alla sina Brünnhilde-debuter vid Kungliga Operan i Stockholm: i Siegfried 1949, Ragnarök 1954 och Valkyrian 1955. Hon gjorde sin första kompletta Ring-cykel vid operafestivalen i München 1955, med Hans Knappertsbusch som dirigent. Mellan 1957 och 1970 gjorde hon regelbundet Brünnhilde i Bayreuth och den 27 november 1967 sjöng hon sin 100:e Brünnhilde i Valkyrian vid Metropolitanoperan i New York.
”Sedan debuten vid operan i Stockholm för 25 år sen har Miss Nilsson, tydligen outtröttlig och med ofelbar intonation, praktiskt taget monopoliserat de stora Wagner-rollerna. Hennes plats i historieböckerna är given.” The New York Times, 1971
“Der diese Liebe mir ins Herz gelegt …” from Die Walküre recorded at the New York, Metropolitan Opera in 1969. Conductor: Herbert von Karajan
“Heil Dir Sonne …” from Siegfried recorded at the Bayreuth Festival in 1967. Conductor: Otmar Suitner
“Starke Scheite schichtet mir dort” from Götterdämmerung recorded from the Sydney Opera House in 1973. Conductor: Charles MacKerras,
Isolde
photo credit: Fayer © Birgit Nilsson Foundation
Efter sin debut i Stockholm 1953 gjorde Birgit Nilsson rollen som Isolde 208 gånger på scen, inklusive 35 gånger i Bayreuth, 33 vid Metropolitanoperan i New York, 31 vid Wiener Staatsoper och 25 vid Kungliga Operan i Stockholm.
Hon ansåg att Isolde var en av de mest komplexa och krävande rollerna i hela operalitteraturen, och den som var dramatiskt mest varierad. ”Man blir aldrig klar med Isolde”, sa hon, och påpekade att det alltid kommer att finns nya sidor att upptäcka vid varje framförande.
Hennes internationella debut som Isolde skedde i december 1954 vid Wiener Staatsoper, och året därefter med debuten vid Teatro Colón i Buenos Aires. Det var också med den rollen hon gjorde sin debut vid Metropolitanoperan 1959. Premiärkvällen blev en höjdpunkt i hennes karriär, och man skrev om henne på förstasidan i New York Times: ”Den svenska sopranen tog sig an en av de mest krävande rollerna i repertoaren och laddade den med kraft och inlevelse. Med en extraordinärt stor röst, både smidig och briljant, dominerade hon scenen och föreställningen. Isoldes vrede och Isoldes passion var lika omstörtande som ett jordskred.”
I en recension från en annan produktion av Tristan och Isolde 1971, skrev New York Times: ”Imperier upplever uppgång och fall, men inte Miss Nilsson. Hon är konstanten, kejsarinnan på området.”
Birgit Nilsson var då bara en av tre sångare i Metropolitanoperans historia som förärats två nya produktioner av samma opera, skapade speciellt för henne.
” Mild und leise” from Tristan und Isolde recorded at the Festival d’Orange in 1973. Conductor: Karl Böhm
Elektra
Photo credit: Fayer © Birgit Nilsson Foundation
Birgit Nilsson sjöng Elektra för första gången vid Kungliga Operan 1965. Hon hade väntat länge innan hon försökte sig på rollen, men bestämde till slut att ryktena om hur farlig den var för rösten var överdrivna. Det är en särskilt ansträngande roll eftersom Elektra aldrig lämnar scenen under hela operan, men partiet var unikt lämpat för henne.
Elektra blev snabbt en av Birgit Nilssons favoritroller och hon gjorde den vid alla de stora operahusen. Publiken var hänförd, och vid en speciell föreställning i Wien 1975 med Karl Böhm som dirigent, blev hon inropad 75 gånger och de stående ovationerna i sig varade mer än halva operans speltid. ”Jag minns att Wienfilharmonikerna efter föreställningens slut lade ifrån sig instrumenten för att gå ut och äta. När de kom tillbaka för att hämta dem, pågick fortfarande applåderna.”
Andra milstolpar med Karl Böhm noterades i New York (1971), vid Royal Opera House i London med Georg Solti (1969) och Carlos Kleiber (1977).
Sir Georg Solti hyllade Birgits tolkning av Elektra och sa: ”När man tänkte att den höga tonen inte kunde sjungas bättre, sjöng hon nästa lika fantastiskt … Hennes sång präglades av en gränslös energi, musikalitet, säkerhet. Hon var ett under av vokal upphöjdhet. Det kommer inte att finnas en bättre Elektra under de kommande 50 åren.”
I samband med 1977 års produktion, dirigerad av Kleiber, skrev Opera Magazine: ”Birgit Nilsson är ett fenomen. Det finns praktiskt taget inga spår av åldrande i hennes teknik. Höga B i pianissimo – inga problem. Hennes dramatiska tolkning har förenklats något, hennes dans är mindre elegant, hennes gester mindre plastiska, men utan att någon intensitet gått förlorad och i stället är det ännu mer majestätiskt.”
Hennes allra sista framträdande på operascenen var med Elektra, i Frankfurt 1982, då hon var 64 år.
” Traumbild, mir geschenktes Traumbild ” from Elektra recorded at the Vienna Staatsoper in 1967 Conductor: Karl Böhm
Salome
photo credit: Louis Mélançon © Metropolitan Opera Archive
1954 sjöng Birgit Nilsson sin första Salome vid Kungliga Operan i Stockholm och framgången var fenomenal. I sina memoarer skriver hon: ”Det uppstod en slags Salome-feber i storstaden. Opera ståtade varje kväll med röda lyktor, vilket hörde till det ovanliga … Myrstedts Matthörna döpte en matta till ’Salome’, den gick åt som smöret i det kända solskenet.”
Erbjudandena strömmade in och Birgit Nilsson fortsatte att göra Salome på många internationella operascener, bland annat i München, Milano och Wien. Det var faktiskt den enda rollen hon själv bad om att få göra, efter Rudolf Bings förslag att hon kunde välja en roll för Metropolitan 1965. Karl Böhm dirigerade och det blev ett historiskt New York-framträdande.
”Trots vissa farhågor, inklusive hos mig, att vår ledande Brünnhilde kanske inte skulle vara den idealiska Salome, var Birgit Nilssons framträdande i titelrollen i Richard Strauss chockerande opera en fullständig triumf. Jag har aldrig hört rollen sjungas så magnifikt. Det som dock överraskade mig var att jag aldrig heller sett rollen så magnifikt agerad … Vad gäller den berömda Sju slöjornas dans så gjordes den så smakfullt och övertygande som omständigheterna tillät. För hur många fullfjädrade dramatiska sopraner har egentligen lyckats framställa den dansen och samtidigt ge intryck av en tonårings rörlighet.” New Yorker, 1965
Birgit skrev: ”När jag väl hade fått Salome så att säga ’under skinnet’, blev hon en av mina älsklingsroller. Den är inte så lång som Elektra och kanske inte heller så ansträngande, rent sångmässigt. Men i gengäld har ju Salome en dans att utföra som tar tolv minuter.”
“Ah, ich habe Deinen Mund geküsst …” from Salome recorded at the New York, Metropolitan Opera in 1965. Conductor: Karl Böhm
Färgarfrun (Die Frau ohne Schatten)
photo credit: Fayer © Birgit Nilsson Foundation
Birgit Nilsson var länge osäker på vilken roll hon föredrog i Die Frau ohne Schatten – Die Färberin (Färgarfrun) eller Die Kaiserin (Kejsarinnan) – men till slut kom hon fram till att det var Die Färberin.
Till en början upplevde hon omfånget problematiskt eftersom det rör sig om två och en halv oktav, men när hon sjöng partiet med orkester föll allt helt naturligt på plats. ”Färgarfrun var en härlig roll”, skrev hon, ”en av de få jordnära kvinnor av kött och blod, jämfört med de gudinnor, valkyrior, prinsessor av is eller andra blodtörstiga varelser som jag ofta framställde.”
Efter debuten i rollen i Stockholm i december 1975, följde framträdanden i München (1976) och Wien (1977). ”Min operakarriär, som jag tänkt avsluta tidigare, blev förlängd genom genom min framgång som Färgarfrun”, skrev hon. ”Anbuden haglade: Frankfurt, Hamburg, Berlin, Buenos Aires, San Francisco, New York … alla erbjöd mig gästspel som Färgerskan och jag älskade den rollen.”
Vid hennes debut i rollen på Metropolitanoperan 1981 skrev New York Magazine: ”Ofta sedd som ett slags naturfenomen, betraktas Nilsson nu vid 63 års ålder som ett geriatriskt mirakel. De flesta sångare i hennes ålder förlänger sina karriärer genom att göra små justeringar av repertoaren för att kompensera för försämrade vokala resurser. Inte Nilsson. Färgarfrun är en mördande utmaning som låter sopranen trumpeta för full hals under nästan hela kvällen.”
Turandot
Photo credit: Fayer © Birgit Nilsson Foundation
Birgit Nilsson var legendarisk i rollen som isprinsessan Turandot, men hon medgav att den, även om det är en liten roll, är farlig för rösten på grund av det höga registret. Efter sitt första framträdande i december 1957 i Stockholm, gjorde hon den mer än 300 gånger och hade, under praktiskt taget två decennier, internationellt monopol på rollen.
Den 7 december 1958 blev Birgit Nilssons stora triumf som Turandot vid La Scala i Milano. Hennes framträdande var den del av teaterns firande av sin 370:e säsong, och särskilt speciell såtillvida att hon var den första utländska sångaren någonsin att erbjudas att öppna säsongen på den viktiga scenen. Birgit själv ansåg att det var en av de konstnärliga höjdpunkterna i sitt liv.
”Hur skulle man lyckas motivera den imponerande iscensättningen utan en exceptionell Turandot? En sådan fann man i La signora Birgit Nilsson, hyllad redan förra säsongen i Valkyrian. Nilsson visade sig vara inte bara en stor Wagner-sångare, utan också någon som kan omfatta en större repertoar. Den rika rösten, med den renaste ton och en oehörd expansion, med förmåga att nita höga C med förbluffande lätthet, tillsammans med hennes imponerande sceniska närvaro, gör denna artists Turandot till något vi inte trodde var möjligt i vår tid.” Corriere della Sera, december 1958
” In questa reggia” from Turandot recorded at the New York, Metropolitan Opera in 1961. Conductor: Leopold Stokowski
Tosca
Photo credit Fayer © Birgit Nilsson Foundation
1951 gjorde Birgit Nilsson sin första Tosca vid Kungliga Operan. Genom karriären sjöng hon denna roll tillsammans med många av världens främsta tenorer, bland dem Jussi Björling, Franco Corelli, Beniamino Gigli, Giuseppe di Stefano, Richard Tucker och Placido Domingo – som tilldelades det första Birgit Nilsson-priset 2009.
Birgit var av uppfattningen att många sångare la betoningen på att vara primadonna i stället för på Toscas egentliga karaktär. ”Personligen anser jag att det är den kärleksfulla kvinnan som är viktigast, inte primadonnan. Hon mördar av kärlek”, sa hon.
Hennes personliga syn på Tosca noterades i New York Posts recension 1962: ”Till skillnad från nationers drottningar kan fler än en vara regent i ett operahus, och Miss Nilsson har utan tvekan förtjänat titeln i Wagner-facket, och som Turandot. Men Puccinis prinsessa är ett isberg, och Wagners kvinnor är antingen krigare eller underliga på andra sätt … Sopranen röst har alltid uppvisat en meteorisk briljans, men som Tosca blev den ljuvlig. Och hon agerade med besjälad intensitet som resulterade i ovationer från den eleganta publiken som inte är abonnenter.”
Lady Macbeth
Photo credit Fayer © Birgit Nilsson Foundation
Birgit Nilssons debut som Lady Macbeth i Verdis Macbeth vid Kungliga Operan var ett genombrott. I Svenska Dagbladet kunde man läsa: ”Att vakna en dag och finna sig berömd är en lycka förunnad ett litet fåtal – den unga operasångerskan Birgit Nilsson kan nog utan förhävelse räkna sig dit, sedan hon tagit del av fredagstidningarnas omdömen efter hennes Lady Macbeth …”.
”Själv kunde jag dagen efter i tidningarna glädja mig åt en fullständig seger”, skrev Birgit i sina memoarer. ”Det enda negativa var att jag enligt Verdis föreskrifter ansågs ha alltför vacker röst för Lady Macbeth … Hade Verdi för ett ögonblick haft för avsikt att rollen som Lady Macbeth skulle sjungas av en sångerska utan sångröst eller med en karikerad stämma, hade han med all sannolikhet komponerat musiken därefter … Det ställs krav på skönsång med ett vokalt raffinemang, vilket sannerligen ingen hes djävulsstämma kan prestera.”
Den erkände italienske musikkritikern Elvio Giudici hyllade Birgit Nilssons tolkning av rollen i sin sin bok Birgit Nilsson 100, An Homage: ”Lady Macbeth har, enligt min mening, förblivit ett av Birgit Nilsson verkliga mästerstycken … Nilssons oerhörda röst ljöd med spektakulär enkelhet och självklarhet, i båda fallen ämnat nyanserad uttrycksfullhet. Hon kunde sin Lady Macbeth väl sedan tidigare, efter att ha tacklat rollen sedan 1948 i Stockholm under ledning av Busch, men med genomgripande förändringar inför La Scala-engagemanget, som sen skulle följas av New York bara en månad senare. Härav hennes precisa utförande: en förmåga att förmedla betydelsen av varje fras genom ett omsorgsfullt samspel mellan dynamik och intensitet och ett beundransvärt arbete med det italienska uttalet, allt det som föregår paletten av färger och betoningar.”
Viktiga datum i hennes karriär:
1946 – Debut Royal Opera Stockholm as Agathe in Der Freischütz / conductor L. Blech
Oct. 1946 – Agathe / Der Freischütz; C. M. v. Weber / Stockholm
Dec. 1946 – Sigrun / Harald Viking; A. Hallén / Stockholm
1947 – Breakthrough as Lady Macbeth, Stockholm / conductor F. Busch
Oct. 1947 – Lady Macbeth / Macbeth; G. Verdi / Stockholm
Nov. 1947 – Woglinde / Das Rheingold; R. Wagner / Stockholm
Dec. 1947 – Venus / Tannhäuser; R. Wagner / Stockholm
Feb. 1948 – Die Feldmarschallin / Der Rosenkavalier; R. Strauss / Stockholm
Mar. 1948 – Soprano Soloist / Missa Solemnis; L van Beethoven / Stockholm / conductor E. Kleiber
Nov. 1948 – Senta / Der Fliegende Holländer; R. Wagner / Stockholm
Dec. 1948 – Woglinde / Götterdämmerung; R. Wagner / Stockholm
1949 – First Brünnhilde / Siegfried, Stockholm
Apr. 1949 – Donna Anna / Don Giovanni; W. A. Mozart / Stockholm
Apr. 1949 – A priestess / Aida; G. Verdi / Stockholm
May. 1949 – Ariadne / Ariadne auf Naxos; R. Strauss / Royal Opera Concert, Stockholm
Oct. 1949 – Lisa / The Queen of Spades; P. Tchaikovsky / Stockholm
Dec. 1949 – Sieglinde / Die Walküre; R. Wagner / Stockholm
Dec. 1949 – Brünnhilde / Siegfried; R. Wagner / Stockholm
Mar. 1950 – Ursula / Mathis der Maler; P. Hindesmith / Stockholm
1951 – First engagements outside Sweden
Berlin concert / conductor L. Blech
Elettra / Idomeneo, Glyndebourne / conductor F. Busch
Jan. 1951 – Tosca / Tosca; G. Puccini / Stockholm
Mar. 1951 – Aida / Aida; G. Verdi / Stockholm
Jun. 1951 – Elettra / Idomeneo; W. A. Mozart. / Glyndebourne
Nov. 1951 – Elsa / Lohengrin; R. Wagner / Stockholm
1953 – Debut Bayreuth, Soprano Solo in Beethoven Symphony No. 9 / conductor P. Hindesmith
First Isolde / Tristan und Isolde, Stockholm
Feb. 1953 – Judith / Bluebeard’s Castle; B. Bartók / Concert Hall, Stockholm
Apr. 1953 – Elisabeth / Tannhäuser; R. Wagner / Stockholm
Jul. 1953 – Leonore / Fidelio; L. v. Beethoven / Bad Hersfeld Festival
Sep. 1953 – Isolde / Tristan und Isolde; R. Wagner / Stockholm
1954 – First Salome / Salome, Stockholm
Debut Vienna as Sieglinde / Die Walküre
Debut Munich as Aida / Aida Elsa in Bayreuth / Lohengrin / c. E. Jochum and J. Keilberth
First Brünnhilde / Götterdämmerung, Stockholm
Feb. 1954 – Salome / Salome; R. Strauss / Stockholm
Spring 1954 – Soprano Soloist / Requiem; G. Verdi / Brussels
Jul. 1954 – Ortlinde / Die Walküre; R. Wagner / Bayreuth
Dec. 1954 – Brünnhilde / Götterdämmerung; R. Wagner / Stockholm
1955 – First Brünnhilde / Die Walküre, Stockholm
Debut Teatro Colón, Buenos Aires, as Isolde / Tristan und Isolde / conductor F. Rieger
American Debut in Hollywood Bowl Concert / conductor W. Steinberg.
Mar. 1955 – Penelope / Penelope; R. Liebermann / Stockholm
Apr. 1955 – Brünnhilde / Die Walküre; R. Wagner / Stockholm
Oct. 1955 – Amelia / Un ballo in maschera, in German; G. Verdi / Radio Concert, Munich
1956 – Debut San Francisco Opera as Brünnhilde / Die Walküre / conductor H. Schweiger
Debut Lyric Opera of Chicago as Brünnhilde / Die Walküre / conductor G. Solti.
Jun. 1956 – Dalila / Samson; G. F. Händel / Musikverein Concert, Vienna
1957 – First Turandot / Turandot, Stockholm
Isolde / Tristan und Isolde, Bayreuth / conductor W. Sawallisch
Sieglinde / Die Walküre, Bayreuth / conductor H. Knappertsbusch
Debut Covent Garden, London, as Brünnhilde in Ring / conductor R. Kempe
Feb. 1957 – Turandot / Turandot; G. Puccini / Stockholm
Jul. 1957 – Dritte Norn / Götterdämmerung; R. Wagner / Bayreuth
1958 – Debut La Scala, Milan, as Brünnhilde / Die Walküre / conductor H. von Karajan
Season Opening La Scala as Turandot / Turandot / conductor A. Votto
Jul. 1958 – Minnie / Fanciulla del West, G. Puccini / Studio Recording, Milan
Sep. 1958 – Amelia / Un ballo in maschera, in Italian; G. Verdi / Vienna
1959 – Debut Metropolitan Opera, New York, as Isolde, new production Tristan und Isolde / conductor K. Böhm
1962 – Isolde / Tristan und Isolde, Bayreuth / conductor K. Böhm
1964 – Turandot / Turandot, in Moscow with La Scala tour / conductor G. Gavazzeni
1965 – First Elektra / Elektra, Stockholm
Brünnhilde / Der Ring, Bayreuth / conductor K. Böhm
May 1965 – Elektra / Elektra; R. Strauss / Stockholm
1966 – Debut L’Opéra de Paris, Paris as Isolde / Tristan und Isolde / conductor G. Sebastian
1969 – Turandot / Turandot, Arena di Verona / conductor F. Molinari-Pradelli
Mar. 1970 – Rezia / Oberon; C. M. v. Weber / Studio Recording, Munich
1971 – Metropolitan Opera, New York, Isolde, 2nd new production Tristan und Isolde / conductor E. Leinsdorf
1973 – Isolde / Tristan und Isolde, Théatre Antique, Orange / conductor K. Böhm Opening Concert, Concert Hall Sydney Opera / conductor C. Mackerras
Jul. 1973 – Kundry / Parsifal; R. Wagner / Studio Recording, Act II/2, London
1975 – First Dyer’s Wife / Die Frau ohne Schatten, Stockholm / conductor B. Klobučar
Dec. 1975 – Dyer’s Wife / Die Frau ohne Schatten; R. Strauss / Stockholm
1976 – 200th Isolde / Tristan und Isolde, Vienna State Opera
30 Years Anniversary Stockholm Opera, Isolde / Tristan und Isolde / conductor S. Varviso
1982 – Last opera performance, Elektra / Elektra, Frankfurt / conductor R. Weikert
1984 – Last public concert performances
1983 – 93 – Masterclasses, New York, Manhattan School of Music
1989 – Birgit Nilsson Foundation established